Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - En tafvel-historia, af G. Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i76 en tajfvel-historia.
gar. Historiskt sinne, historisk trohet, »lokalfärg» får man
hos dessa barockmålare lika litet vänta som en djupare och
innerligare själsskildring. Men så mycket säkrare
renässansens öfversvallande fröjd öfver sinneverldens skönhet i form
och farg med ett tillskott af lust för rörelse och affekt till
hvad pris som hälst, och särskildt hos Rubens och hans
efterföljare en sympati för det liffulla, svällande och
gigantiska, hvilket verkar dubbelt kraftigt genom deras skärpta
natursinne och bländande kolorit.
Och här kommo dem de antika ämnena väl till pass,
dem likasom renässansens målare, Rubens likasom Tizian;
ehuru naturligtvis, såsom vi redan antydt, den anda, hvari
de framstäldes, blef ännu en grad mindre antik.
Rubens var som nämndt en fint bildad man enligt den
tidens skick, hvilket framför allt fordrade en förtrogen
kännedom om den klassiska forntiden, dess literatur och konst.
I klassisk belägenhet öfvergick han säkerligen Tizian. Den
frejdade flamländaren, hvilken då han satt vid stafflit
plägade låta Seneca, Plutarkos eller annan klassisk författare
föreläsas för sig, kan altförväl sjelf ha gjort bekantskap
med Filostratos, åtminstone i latinsk öfversättning. Han
icke blott förstod utan talade äfven latin. Hvad man i alla
händelser godt kan förstå, ja hvad man med egna ögon kan
se är, att, då han målade sin duk efter Tizians’
framställning af den Filostratska Amorin-trädgården, han skildrade
en verld som för honom ingalunda var främmande, fast han
tolkade den efter sitt eget hufvud.
Åter gå vi ett stycke fram i tiden, från början af
1600-till slutet af 1700-talet och början af vårt sekel, från Rom
och Antwerpen till den lilla tyska staden Weimar.
Barockens och rococons tidehvarf hade gått till ända, och ännu
en gång var man i färd med en förnyelse (renässans) af
antiken för att derigenom, som man ville, pånyttfödda
konsten, — och ännu en gång kommo de Filostratska
beskrif-ningarne på tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
