Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
ger återkommande dles är nämligen en spondä, och sådana
få väl ersätta trokäerna i slutet af dipodierna, men icke
(utom hos komiker) i början af dem. Men äfven om man
skulle medge, att nämda vers kunde vara gjord (ehuru
slarfvigt) i antik form, så är deremot följande strof helt
en-icelt omöjlig ur denna synpunkt:
Tuba mirum spargens sÖnum
Per sepulchra regTonum
Coget omnes ante thrönüm.
Denna strof ersätter nämligen trokäerna ej blott på oriktigt
sätt med spondäer, utan äfven fyra gånger med
pyrrhi-chier(!)^ hvilket totalt strider mot den antika verslärans hela
skaplynne. Men hvad är det då som berättigar orden tuba,
sonum etc., att gälla såsom trokäer och deras första stafvelse,
ehuru kort, att gälla för lång? Ingen annan förklaring är
möjlig, än att skalden tänkt, icke på deras qvantitet, utan
på deras accent. Och af huru rent fonetisk eller
musikalisk natur denna nyuppfunna accentuering är, synes bäst
deraf, att den ej ens alltid sammanträffar med ordaccenten,
utan kan träffa en stafvelse, som i prosa hvarken är lång
eller accentuerad, såsom i följande vers af Nicolaus
Her-manni :
In vall<? miseriæ.
Den epokgörande omflyttningen af verskonstens princip
från qvantiteten till accenten har således försiggått, genom
ödets ironi, redan i ett antikt språk, ehuru visserligen icke
på antikens tid. I sjelfva verket finnas i den latinska
medeltidspoesien redan alla element gifna till den moderna
germaniska verskonsten: icke blott tonvigten i allmänhet
såsom princip; utan’ äfven, som vi sett, möjligheten att
metriskt betona en prosaiskt obetonad stafvelse samt att
metriskt försvaga tonen på en prosaiskt betonad sådan —
saker, som visserligen äfven i antiken gingo för sig, men
blott derför, att accenten der var något underordnadt och
oväsentligt, under det den sedermera hos oss blifvit ensam
herskande och bestämmande versens rytm, ej blott i
enlighet med den begreppsmässiga tonvigten, utan äfven,
fonetiskt, vid sidan af denna. Att bevisa detta senare påstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
