Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227 SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
kan icke falla mig in, emedan det är ett faktum, som af
hvar och en, hvilken behagar taga kännedom om den
svenska poetiska literaturen, omedelbart skall inses. Fakta
bevisar man icke; min uppgift kan här derför endast blifva
att ur fakta deducera några allmänna omdömen, hvilka
enligt vanlig logik måste ha en så att säga retroaktiv verkan
på samma faktiska material, så vida annars i vetenskapen
analys måste föregå syntes och sedermera bestämmas af
denna.
Den versmeter, som således, efter medeltidslatinska
mönster, inkom och blef gällande i svenska poesien, bestod
i en likformig omvexling af betonade och obetonade
stafvelse^ och detta så, att mellan tvänne betonade fordrades
en eller två obetonade. De versfötter, som sålunda
uppstodo, har man med antika benämningar kallat i förra fallet
trokäer eller jamber, i senare fallet daktylcr eller anapäster,
och ehuru dessa benämningar — som nyss visats — äro
oegentliga, må de likväl här bibehållas, eftersom de äro korta
och allmänt vedertagna, endast vi ihågkomma, att de moderna
trokäerna m. m. äro accentuerande och icke, såsom de
antika, qvantiterande. Den likformiga omvexlingen blef
absolut i de flesta trokaiska och jambiska versformer, hvilka
i allmänhet voro af romanskt ursprung och således
stafvel-seräknande; deremot tilläts i de daktyliska och anapästiska
versformerna utbyte mellan daktyler och trokäer samt mellan
anapäster och jamber, hvarigenom dessa former blefvo
något friare och (med undantag af de antikiserande, såsom
hexametern m. fl.) närmade sig till folkvisan och den äldre
poesien samt ofta fingo en mera nationel färg än de förra
(jfr J. A. A., anf. a., s. 182, och R. v. Kræmer, anf. a.,
s. 37). De förra formerna bilda emellertid det långt
öfvervägande flertalet inom svenska literaturen ; och huru ingrodd
likformigheten i accentvexling och stafvelseantal i sjelfva
verket blifvit i våra skalders instinkt, bevisas bäst af det
sätt, hvarpå fornnordisk vers behandlats t. ex. af Tegnér i
Rings drapa eller Scholander i Fjolners saga. Så
jämnflytande verser, som dessa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
