Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
Sitter i A ögen
högäW&d höfding,
slagsvärd vid Jidan,
skölden på arm,
äro sällsynta i Eddan, hvarest man deremot kan fa se tätt efter
hvarandra än två starkt betonade stafvelser; menn nteinsvm
ok morövarga, än tre eller flere obetonade: Stjärn or dat
nè visso, o. s. v. Likväl ha i närvarande århundrade äfven
de äldre formerna kommit till sin rätt; så har Vitalis med
lycka behandlat den så orättvist föraktade knittelversen,
och Gödecke har i sin öfversättning af Eddan återstält
fornyröalag i dess renhet (jfr med de nyss anförda följande
exempel ur denna öfversättning: Då slog Tor till — En
sal ser hon — stjärnorna, ej viste etc.).
Jag har nu sökt att i korthet uppvisa förutsättningar
och föregåenden till den metriska teknik, som i och med
Stjernhjelmska tidehvarfvet blef den herskande i vår poesi
och som ännu i dag bestämmer lagarne för de — med
nästan försvinnande undantag — allra flesta formerna af
densamma. Dessa lagar voro i början endast i sina ofvan
angifna grunddrag tydliga, hvaremot i tillämpningen naturligt
nog mycken vacklan måste förekomma, som först
småningom kunde stadga sig derhän, att alla nedanstående teser
kunnat ur materialet utdragas. Innan jag dock går att
uppställa dem, kan det vara af intresse att först uppkasta
frågan, huru i den accentuerande poesien det omedelbara
rytmiska medvetandet tänkt sig stafvelsernas qvantitet eller
tidsutdrägt i förhållande till hvarandra. Då versen är
uteslutande bygd på accent, kan denna qvantitet icke utfinnas
ur sjelfva versbehandlingen såsom sådan, och en nyare tids
påstående, att qvantiteten är beroende af accenten (så att
betonad stafvelse vore = lång, obetonad = kort), kan
svårligen bevisas vara bindande för den ursprungliga, naiva
versinstinkten. Westphal besvarar med afseende på
tvåstaf-vig takt frågan på följande sätt (Theorie der
neuhochdeut-schen Metrik, s. io—ii): »In einem gedicht aber, dessen
Takte in der oben bezeichneten Weise durchweg zweisilbige
sind, lässt sich diese verschiedene Zeitdauer der betonten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
