Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
SATSER I SVENSK VERSLÄRA.
_i_
trippeltakt, ojämförligt största delen af trokaiska vers äro
satta i jämn takt Dermed är altså gifven den raka
motsatsen till antikens förfaringssätt, och Westphals teori är i
regeln bekräftad.
1. . Det är redan nämdt, att den allmänna grundsatsen
för den vanliga svenska versbygnaden är: betonade och
obetonade stafvelsets omvexling på så sätt, att en eller två af
de senare ställas mellan två af de förra. Denna
grundsats är rent musikalisk och sammanfaller med de enklaste
förhållandena inom tonkonsten, hvarest äfven endast
två-eller tretaktiga rytmiska leder äro möjliga, i det fyrtakten
alltid upplöser sig i två pius två, femtakten i två + tre,
o. s. v. Vore nu på en gång språkets medgörlighet och
skaldernas virtuositet oändliga, så behöfdes ingen vidare
grundlag än den nämda, och det gälde då blott att anbringa
orden i en sådan ställning, att deras naturliga, prosaiska
accenter komme att falla i ofvan nämda ordning. Men
ehuru sådana verser visst icke saknas, kan dock ingen skald
låta sig nöja med blott dylika; han skulle då exempelvis
i trokaiskt versmått aldrig kunna använda vare sig sådana
ord som »missfoster» o. d. — hvilka ju i prosa hafva första
stafvelsen starkt, den tredje alls icke betonad — eller
sådana som »älskade» o. d. — hvilka ju prosaiskt hafva
endast en accent. Hans språk skulle med andra ord blifva
på en gång ytterst torftigt och ytterst konstladt. Intet
språk i verlden har häller tills dato nöjt sig med blott
prosodiska lagar i metriken. Antiken gjorde det allraminst
(ictus sammanfaller ju långt ifrån alltid med ordaccenten
och äfven i qvantiteten tillätos förändringar: stfctèrunt,
rë-ligio, alterius, puér, sideraquè), och det gör derför ett eget
intryck att höra en antikkännare uttrycka sig sålunda: »Är
en vers riktigt bygd, så får den icke sin bestämda rytm
genom att föredragas efter ett gifvet schema, utan har
denna rytm genom de efter hvarandra ställda stafvelsernas
egen beskaffenhet; i annat fall skulle allting blifva vers»
(Häggström). Detta påstående, så skenfagert det kan låta,
innebär ett misskännande af versens egendomliga natur.
Det är visserligen sant att »samma grundlag, som genomgår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
