Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
kunna visa, att den redan i detta uttal finnes antydd. En
verslärare, som synes hafva en bestämd föreställning om
nämda förhållande, är Törnebladh, hvilken i den anförda
broschyren sid. 15 säger: »Det synes oss i sjelfva verket,
som om äfven i prosa uttalet omedvetet sökte åstadkomma
en viss numerus, som i många fall uppstår just genom
åtskilliga stafvelsers egenskap att med en föregående eller
efterföljande låta förena sig till en versfot af ett eller annat slag.
I svenskan, der betoningen är allt, har örat svårt att
fördraga alltför många tonlösa stafvelser efter hvarandra,
hvarföre vårt språk, om en följd af stafvelser, som icke behöfva
och till en del ej kunna betonas, ifrågakommer, vill hafva
en lättare tonvigt lagd på den af dessa, hvilken i
förhållande till de öfriga möjligen kan erhålla en sådan.» Detta
är ett erkännande af en musikalisk eller fonetisk rytmik
redan i prosan, der man annars vanligen endast vill låta
begreppsaccenten gälla. Om det emellertid kan vara svårt
att uppvisa tillvaron i prosa af en dylik stafvelserytmik i
allmänhet, så är den likväl alldeles tydligt för handen på
ett särskildt språkgebit, nämligen i flerstafvigt sammansatta
ord. Som bekant grundar sig betoningen i svenskan i
allmänhet på det tillfälligtvis för begreppet vigtigaste eller det
individuella, och detta är i sammansatta ord den föregående
leden i förhållande till den efterföljande. Taga vi således
ordet »hänge» såsom allmänt begrepp och vilja specificera
det såsom ett hänge för örat, så sker detta, såsom en hvar
vet, genom att framför ordet sätta stafvelsen ör, hvilken
då får den starkare tonen: örhänge. Vilja vi nu
ytterligare specificera örhänget genom att nämna dess material,
så kunna vi exempelvis framför detta ord sätta stafvelsen
guld, som då begreppsenligt far en ännu starkare ton, så
att hela ordet, teoretiskt taget, skulle få följande utseende:
guldørhänge, eller mera praktiskt, med angifvande, utan
nyanser, af endast de båda starkaste tonerna: guldöAlänge.
Men ingen menniska uttalar ordet på detta sätt, utan alla
säga guldörhängz, en betoning, som är rent fonetisk och
alldeles begreppsvidrig, eller rättare sagdt borde beteckna
ett helt annat begrepp, nämligen icke ett örhänge af guld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
