Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
vers: »Men när Zeus magt-y/ag*, när dig lidelsefullt»),
hvarest ordet magtslag fått jambisk betoning i st. f. trokaisk,
som det har i det naturliga uttalet. Denna betoning var i
synnerhet under Stjernhjelmska tidehvarfvet tämligen vanlig:
a) Renlig i drächt, sni öAvi/i, af silfver-blänckiande klädnat (Stjernhjelm,
Hercules).
Ett rågadt dryckekar brädd////// med bittra droppar (Dahlstjerna,
Kungaskald).
I de följande tidehvarfven försvinner nästan alldeles denna
betoning, troligen emedan man kände det vågade deri.
Ehuru den icke strider mot ofvanstående grundsats 4, kan
ej häller jag gilla den, emedan den modifikation af det
vanliga uttalet, .som deri innebäres, enligt ofvan uttalade
grunder endast då får företagas, när densamma är alldeles
oundgänglig för ordets inpassande i versen; men så är här
icke fallet, ty tvåstafviga sammansättningar utan ändelse
kunna utan dylik modifikation mycket väl inpassas i
hvilken vers som helst. Stjernhjelms nyss anförda hexameter
vore till och med lätt rättad genom en enkel omkastning
sålunda: »Äwøhvijt, renlig i drächt, af silfverblänckiande
klädnat». Säkerligen är det antikdyrkan, som föranledt
nämda förbiseende af accenten för den blotta qvantiteten
eller af en i modernt språk vigtigare lag för en mindre
vigtig, liksom det är samma dyrkan, som kommit O. Lange
(i Deutsche Poetik, Berlin 1865) att prisa en tysk
hexameter sådan som denna:
Als ringsher pechschwarz aufstieg graundrohende Sturmnacht,
ett beröm, hvari jag icke kan instämma.
b) Helt annorlunda ställer sig deremot saken, om de
båda sammansättningslederna åtföljas af en tonlös stafvelse
i samma ord. Man måste då, för att kunna intvinga ordet
i jambisk och trokaisk vers, betona antingen ensamt den
mellersta stafvelsen eller ock de båda yttersta. Nu för
tiden skall säkert ingen skald tveka om hvilketdera bör
hafva företrädet, utan alltid föredraga modifikationen
snö-/ivita framför snöhvita. Så tyckte också veteranerna från
Stjernhjelmska tiden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
