Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
HERMANN L0TZE’S LÄRA OM RUMMET.
logisk väg fullständigt lösa problemet om den mänskliga
kunskapsförmågans omfattning och gränser, och dymedelst
äfven afgöra om metafysikens vara eller icke vara, anser
L. vara en oriktig metod och en omöjlig uppgift, därför att
tvärtom all psykologi ovilkorligen måste, med eller utan
afsigt, utgå ifrån och hvila på några metafysiska eller
onto-logiska förutsättningar, och in specie, såsom vi sett, därför
att hon utan sådana förutsättningar aldrig kunde med fog
uttala något som hälst, vare sig jakande eller nekande,
omdöme om den sukjektiva förnimmelsens förhållande till sitt
(transcendenta) objekt, om hvilket sistnämda hon strängt
taget icke ens hade rätt att tala. För så vidt altså någon
full visshet om objektiv sanning någonsin skall varda
möjlig för människan, måste denna visshet ytterst grunda sig
på någon omedelbart gifven »tänknödvändighet» eller
närmare utfördt, hon måste alltid i sista instansen härledas från
sådana allmänna ontologiska grundsatser, fordringar,
förutsättningar, som med oemotståndlig kraft tränga sig på det
tänkande förnuftet och tilltvinga sig dess förtroende, så
snart de med tillbörlig skärpa fattas i sigte och redan innan
vi veta något om deras psykologiska bildning eller alldeles
oberoende af vår mer eller mindre ofullständiga kunskap
härom. Nu finnes enligt L. en mångfald af sådana
omedelbart evidenta och följaktligen fullt vissa och
allmängiltiga satser (af ontologisk natur, icke blott några rent
formella eller blott subjektivt nödvändiga tankelagar). Och
visserligen är det tydligt, att desamma måste ursprungligen
eller a priori tillhöra det mänskliga förnuftet så till vida,
att de icke kunna hemtas ur någon särskild erfarenhet, utan
endast med anledning häraf framträda och utvecklas i
medvetandet. Men hvad han vill göra gällande är, att detta
deras aprioriska ursprung ensamt lika litet kan utgöra ett
hinder som en borgen för deras objektiva giltighet, utan
att fast mera vår visshet om deras sanning måste grunda sig
uteslutande på deras karaktär af tänknödvändighet.
Dessa i vårt förnuft inneboende fordringar eller för
detsamma nödvändiga förutsättningar, hvilka utgöra alt
mänskligt vetandes yttersta och högsta principer, måste enligt L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
