Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
HERMANN L0TZE’S LÄRA OM RUMMET.
till behandling. Innan vi inlåta oss på hans eget försök till
lösning af det förstnämda af dessa problem, hafva vi att
tillse, huru han fullföljer sin polemik mot Kant. Men då
denna polemik synes oss vara i mer än en punkt obefogad,
kunna vi icke underlåta att i vår ordning till densamma
foga några kritiska anmärkningar.
Af det föregående framgår, att hvad Kant i sin
»trans-cendentala ästetik» lärt om rumsåskådningens aprioriska
ursprung, för L. icke gäller såsom ett giltigt bevis för den
ofvan karaktäriserade, idealistiska, åsigten om rummets blott
fänomenella natur. Tills vidare hindrar ju intet, att denna
a priori gifna subjektiva åskådning kunde »såsom
kunskapsbild») motsvara och likna ett utanför medvetandet
existerande rum. L. synes hålla före, att detta räsonnemang äf;
ven i grunden öfverensstämmer med Kants uppfattningssätt,
och han menar för den skull, att det afgörande motivet till
dennes yrkande, att rummet finnes till endast och allenast
såsom en subjektiv uppfattningsform, hvarmed den objektiva
eller reala verkligheten, som måste förutsättas, har
ingenting gemensamt, bör sökas annorstädes än i den transc.
ästetiken, nämligen i »det rena förnuftets antinomi», d. v. s.
i de motsägelser, hvari det mänskliga förnuftet nödvändigt
invecklar sig vid försöket att med förutsättningen om
rummets objektiva existens förlika sina tankar om verldsaltet
och om dess sista beståndsdelar. Mot denna tolkning af
Kants egen uppfattning nödgas vi inlägga en gensaga. Ty
den lära om »rummets transcendentala idealitet», som han
själf — om med eller utan fog, må här lemnas därhän —
fastslår såsom resultatet af sin transc. ästetik, innebär
enligt hans uttryckliga och upprepade försäkringar, ingalunda
blott, att rummet är en »ren åskådning», utan tillika, att det
är ingenting mera, att det har ingen betydelse för ett
»ting i sig», att »hvad som åskådas i rummet är intet annat
än företeelser, d. ä. blott förnimmelser, hvilka så som de
förnimmas, såsom utsträckta väsenden, hafva ingen i sig
grundad existens utanför våra tankar» o. s. v.*.
Visserligen inför han sedermera denna transcendentala idealism
* Karit. Kritik d. reinen Vernunft, herausgeg. von v. Kirchmann 3:te
Aufl. s. 407 m. fl. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
