Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN LOTZE’s LARA OM RUMMET.
301
såsom en »nyckel till den kosmologiska dialektikens
upplösning» och anmärker i detta sammanhang, att äfven
omvändt den sistnämda kan tillgodogöras för att därmed
indirekt bevisa den förra, »om någon tilläfventyrs icke hade nog
af det direkta beviset i den transc. ästetiken».* Men icke
har man rätt att fatta detta yttrande så, som om han själf
ansåge sin transc. idealism icke vara höjd öfver alt tvifvel
genom det direkta beviset, utan ytterligare behöfva stödet
af det indirekta, hvilket sålunda blefve det afgörande.
Att en sådan tolkning vore förhastad och oriktig, blir
så mycket tydligare, om man besinnar, att den kosmologiska
antitetiken, långt i från att egentligen eller närmast åsyfta
att indirekt bevisa rummets (och tidens) idealitet, fast mera
kommit till för att tjäna ett helt annat ändamål, nämligen för
att ådagalägga omöjligheten af all rationell kosmologi och
dymedelst bidraga till att skingra det metafysiska skenet.
Ty K:s utlofvade upplösning af denna antitetik består i
hufvudsak däri, att han förklarar, att då tingen i rummet (och
tiden), för så vidt de betraktas såsom subjektiva fänomen,
äro underkastade vilkoren för människans ändliga
förnimmande, så kan den kosmologiska ideen om en verld, som
vore en absolut totalitet, d. ä. egde inom sig alla vilkoren
för sin existens, icke hafva någon användning med afseende
på dessa fänomenella ting, annorlunda än såsom ett
proplem, som aldrig kan fullständigt lösas, — eller såsom han
äfven uttrycker sig, den nämda ideen är icke en »konstitutiv
princip», hvarigenom vår kunskap om sinneverlden kan
utvidgas ut öfver all möjlig erfarenhets gränser, utan den kan
endast tjänstgöra såsom en regel, hvarefter vi förfara för
att fortsätta och utvidga denna erfarenhet så långt som
möjligt. Men för honom innebär detta eo ipso, att den
kosmologiska ideen (i likhet med alla öfriga
förnuftskategorier) saknar all konstitutiv användning i teoretiskt hänseende,
emedan enligt hans ursprungliga (dogmatiska) förutsättning
all kunskap måste referera sig till något i (den sinliga)
erfarenheten gifvet eller åtminstone för detsamma möjligt
föremål och följaktligen förutsätter sinlig (rums- och tids-) åskåd-
* Anf. st. s. 418.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
