Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
HERMANN L0TZE’S LÄRA OM RUMMET.
ning. I det K. sålunda frånkänner det mänskliga förnuftet
eller dess nödvändiga fordringar all ontologisk eller
metafysisk— eller om man hällre vill »transcendent» — tillämpning
och giltighet, kommer han härigenom i en egendomlig
ställning till den fråga med afseende på rummet, som här
föreligger. Ty så som densamma formulerats,, är hon
obestridligen af ontologisk eller metafysisk natur, och en rent
negativ ståndpunkt i metafysiskt hänseende måste därför
konseqvent genomförd kräfva, att man afhölle sig från hvarje,
äfven negativt, svar på denna fråga. Med andra ord, då
K. förklarar, att »noumenet», för så vidt öfverhufvud ett
sådant finnes, är alldeles oåtkomligt för mänsklig kunskap, så
skulle det visserligen hafva bäst öfverensstämt med denna
förklaring, om han aldrig inlåtit sig därpå, huru vida detta
noumen i och för sig har något att skaffa med ett rum eller
icke. Helt annorlunda gestaltar sig däremot saken för Lotze,
som hyser oinskränkt förtroende till hvad förnuftet fordrar
äfven i ontologiskt afseende, och som från denna ståndpunkt
underkastar Kants kosmologiska antinomier en genomgående
kritik endast i syfte att utröna, huru vida de äro dugliga
eller icke att bevisa något med afseende på den mera
nämda frågan om rummets metafysiska betydelse. Må vr
för den skull skärskåda hufvudpunkterna af denna kritik,
lemnande därhän, hvilken plats de nämda antinomierna i öfrigt
intaga inom K:s filosofi och hvilken vigt af honom själf
till-mätes eller rätteligen borde tillmätas dem, — något som
måhända redan för länge tagit vår uppmärksamhet i
anspråk-Kants första kosmologiska antinomi med afseende på
rummet kan i korthet uttryckas sålunda, att om man vill
tänka sig verkligheten i rummet såsom en verld i
betydelsen af ett fullständigt och inom sig slutet helt, denna tanke
— som vore oafvislig under den gifna förutsättningen af
rummets, och därmed äfven tingens i rummet, objektiva
existens — kommer i strid med rummets karakter af
gränslöshet eller negativ oändlighet. Rummet är nämligen en
oändlig storhet i den meningen, att dess natur tillåter och
nödgar oss att ut öfver hvarje gifven gräns i oändlighet
fullfölja detsamma. Häruti är L. fullkomligt ense med K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
