Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN LOTZE S LARA OM RUMMET. 31 I
af en omedelbar åskådning, och som dessutom gärna
undviker hvarje vederläggningsförsök genom att aldrig noga
definiera hvad det menar. Men han erinrar därom, att all
åskådning och således äfven det åskådade rummet med alt
hvad däruti är närmast är oss gifvet blott såsom
subjektiva förnimmelser, och att det följaktligen är den filosofiska
vetenskapens plikt att icke på god tro antaga deras
objektiva giltighet, utan att först pröfva densamma.
En sådan pröfning vill L. anställa, och därvid söker han
först att visa, huru föga vi under den vanliga
förutsättningen af rummets fullt själfständiga eller objektiva existens
äro i stånd att begripa dess egenskaper, »hvilka vi lätt
förstå, om vi uppfatta detsamma endast såsom en af vår
åskådning alstrad och blott för den samma förhandenvarande
bild». Härvid utgår han ifrån och stöder sig på sin genom
den föregående analysen vunna insigt i rummets faktiskt
gifna beskaffenhet. Hvad slags verklighet vi än må finna
oss befogade att tillskrifva det tomma rummet, samma slags
verklighet, menar han, måste vi äfven tillägga hvar och en
af dess punkter, »ty lika mycket om vi tänka oss detsamma
såsom en summa af punkter eller såsom en produkt af
deras kontinuerliga sammanflytande i hvarandra, i hvarje fall
kunde det icke vara, om dessa icke vore». Vidare finna
vi, att hvarje punkt är fullkomligt lik hvarje annan, så att
det vore alldeles likgiltigt, om den *ena kunde bytas ut mot
den andra. Men tillika är ett sådant utbyte alldeles
omöjligt, ty, såsom vi sett, hör äfven väsentligen till rummets
vara, att alla dess punkter stå i fasta och orörliga
förhållanden till hvarandra, och att dessa för ett par af dem, icke
äro desamma som för ett annat. Under den
förutsättningen, att rummet existerade för sig eller oberoende af hvarje
medvetande, vore det nu nödvändigt att antaga, att de
tomma punkterna, genom något slags attraktion och
repulsion, själfva bestämde dessa sina inbördes förhållanden. »Ty
blott om punkter eller element, som man tänkte sig
fördelade i ett redan bestående rum, kunde man åtminstone
försöka det påståendet, att de utan att själfva göra något
därvid helt enkelt äro på bestämda orter och befinna sig
Ny Sv. Tidskr. V. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
