Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3o8
HERMANN LOTZE’s LÄRA OM RUMMET.
i åtnjutande af de relationer, som redan bestå mellan dessa
orter» ; men de punkter, hvaraf det tomma rummet själft
skulle bestå, kunde man ju icke vidare tänka sig
lokaliserade i ett annat rum, och om dem måste det för den skull
gälla, att de endast i följd af hvad de själfva äro eller göra
kunna stå i bestämda förhållanden till hvarandra och
sålunda bilda rummet såsom ett helt. Naturligtvis’ behöfde
man härvid icke betrakta denna de tomma rumpunkternas
inbördes vexelbestämdhet såsom i minsta mån likartad med
den af fysiska krafter betingade vexelverkan, som eger
rum mellan tingen i rummet. Man behöfde icke ens fatta
den under formen af en tidlig process, hvarigenom till
äfventyrs rummet i sin helhet först skulle uppstå, utan man
kunde lika väl försöka att tänka sig densamma såsom en
ständigt förhandenvarande oèh oföränderlig spänning mellan
dessa punkter. Men vare sig att man vill under formen af
en process konstruera fram rummet eller föredrager att blott
erkänna detsamma såsom gifvet, så länge den gifna
förutsättningen bibehålles, enligt hvilken det tomma rummet med
hela mångfalden af sina inre förhållanden skall ega objektiv
existens, blir det tydligen omöjligt att alldeles komma ifrån
denna fordran, att dess punkter själfva måste på något sätt
i kraft af sin egen inneboende natur sätta eller bibehålla
sig i bestämda och för hvarje par af dem olika relationer.
Men uppenbart är, att denna fordran är oförenlig därmed,
att dessa punkter äro hvarandra fullkomligt lika. Denna
likhet måste tvärtom oundvikligen medföra, »att tvänne
punkter p och q aldrig kunna betinga något annat
förhållande sinsemellan än tvänne andra punkter hvilka som hälst»
o. s, v. Vi skola icke upptaga utrymmet med att föja L.,
då han söker att utförligt belysa denna och därmed
sammanhängande svårigheter med särskildt afseende på de olika,
mer eller mindre fantastiska, konstruktioner af rummet, som
möjligen kunde försökas. Sedan vi angifvit den allmänna
tankegången i hans bevisföring, hvilken såsom vi funnit,
alldeles såsom hos Kant, löper ut i en rumlig antinomi, må
det här göra till fylles att i korthet antyda, huru som denna
antinomi enligt hans åsigt med lätthet löses genom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
