Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 3, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
HERMANN L0TZE’S LARA OM RUMMET.
om man utgår från förutsättningen af utom oss objektivt
existerande ting och af deras genom vår egen kropp
förmedlade inverkan på själen, så måste i alla fall alla från
dessa ting utgående verkningar eller intryck i samma
ögonblick, som de skulle öfvergå i det förnimmande
medvetandet, förlora "hvatje spår af sin geometriska struktur och
omsättas i ett »orumligt tillsammans» af rent intensiva eller
qvalitativa förnimmelser eller själstillstånd * Och om vi
* L. betonar, att den nämda konseqvensen är lika oundviklig, vare
sig att man föreställer sig den förnimmande kraften såsom omedelbart
närvarande »wie eine tastende Hand» redan i det yttre sinnesorganet (t. ex.
ögat) eller att man, i likhet med honom själf, såsom själslifvets enda
omedelbara organ betraktar hjärnan, dit det yttre intrycket fortplantas genom
nervprocessen. Hvarken den omständigheten, att man på Ögats näthinna
finner en trogen spegelbild af det yttre föremålet, eller den omständigheten
att de skilda ljusintrycken härifrån ledas till centralorganet genom en
mångfald af från hvarandra isolerade nervfaser, möjligen ehuru ovisst med
bibehållen ordning, — hvarken det ena eller det andra kan nämligen, såsom
åtskilliga fysiologer synas förmena, utgöra ryxmsàskàdningens tillräckliga
eller omedelbara förklaringsgrund. Ty när eller hvar hälst man tänker sig,,
att de utifrån kommande verkningarne, så att säga, hinna fram till själen,
alltid står det lika fast, att i samma ögonblick, som de skola från att vara
fysiska processer förvandlas till förnimmelser, i samma ögonblick måste
alla skiljoväggar och alla geometriska relationer dem emellan försvinna^
emedan själen är ett andligt väsende, som icke intager något rum, i
hvilket man kan skilja mellan höger och vänster, ofvan och nedan o. s. v. —
Men L. går ännu längre, i det han framhåller att det med hänsyn särskildt
till den föreliggande frågan t. o. m. är likgiltigt, om man vill omfatta en
materialistisk åsigt om själen. Ty äfven om själen till sitt substantiella
väsen vore en materiell kropp, i hvilken de utifrån kommande intrycken
lägrade sig i bibehållen ordning, och äfven om man ville antaga det i och
för sig orimliga, att dessa fysiska afFektioner redan eo ipso vore
sensationer, så återstode i alla fall att förklara, huru af dessa spridda
sensationer kunde bildas en sammanhängande åskådning, hvilket tydligen vore
möjligt endast genom en enhetlig eller odelbar akt af sammanfattande rent
intensiv verksamhet. Korteligen, äfven om en materiell själ skulle det
gälla, att hennes senterande och sina sensationer sammanfattande
förnimmande icke kunde försiggå i elter vara bestämdt af något verkligt rum, eller
med andra ord, att äfven om man ville påstå, att detsamma vore såsom
en osjälfständig accidens bundet vid vissa rörelser i hjärncellerna, protoplasma
eller något dylikt, så kunde det förra likväl icke utan uppenbar orimlighet
identifieras med de senare. Det sagda torde vara alldeles tillräckligt för
att visa, att den materialistiska själshypotesen, långt ifrån att man däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
