Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 3, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 HERMANN LOTZE’S LÄRA OM RUMMET.
en sådan innervation af en motorisk nerv, som icke kan
blifva effektiv, emedan densamma neutraliseras af andra
dylika, måste göra sig på något sätt gällande i vårt
medvetande, vore ctet än endast såsom en aldrig så dunkel
vitalkänsla. Och han menar vidare, att en sådan af en
ineffektiv rörelseansats framkallad känsla är identisk med den
första känslan (»das AnfangsgefühU) i den serie af sådana,
som den effektiva rörelsen skulle föranleda, och att det
blir en följd häraf, att om denna rörelse redan förut blifvit
en eller hälst flere gånger verkligen företagen, så skall den
förstnämda känslan reproducera och i erinringen associera
sig med hela denna, kortare eller längre, serie, d. v. s. med
den fulla känslan af en mot den ifrågavarande ansatsen
svarande* verklig rörelse. I dessa rörelse-* eller
*innerva-tionskänslor» vill L. finna sina mot de af honom uppstälda
fordringarne svarande lokaltecken. Först och främst ära
de nämligen tillräckligt olikartade med våra färgsensationer,
för att hvar och en af de förra skall kunna lika väl och
lätt associera sig med <hvar och en af de senare. Och
vidare, då för hvarje särskildt ställe af näthinnan en rotation
a^ bestämd storlek och riktning är af noden, för att en på
detta ställe fallande ljusstråle skall öfverflyttas till det
tydligaste seendets punkt, så böra äfven de känslor, hvillca
dessa rörelser väcka till lif i själen, bilda ett system af
serier af sinsemellan kommensurabla och i hvarandra
gradvis öfvergående (»abgestufte») intensiva och qvalitativa
differenser. Får man därför antaga en i själens egen natur
grundad möjlighet och nödvändighet att uppfatta specielt
detta slags differenser i form af rumliga storheter (något
som icke kan egentligen begripas eller närmare bevisas),
och får man vidare antaga, att vi hafva någon anledning
att förlägga de \ det tydligaste seendets punkt infallande
intrycken i medelpunkten af vår hela rumsåskådning, då
låter det altså enligt L. förklara sig, att vi förlägga våra
med dessa känslor associerade färgsensationer på bestämda
afstånd och i bestämda riktningar från denna medelpunkt,
eller med andra ord, att vi kunna åt hvar och en af dem
anvisa en bestämd plats mellan och i förhållande till alla
de öfriga, — hvilket skulle förklaras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
