Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 3, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 HERMANN LOTZE’S LÄRA OM RUMMET.
han sig icke om att gifva. Men han erinrar därom, att det
gifves många, i synnerhet mera invecklade, psykiska
funktioner, hvilka från början utöfvats med mer eller mindre
klart medvetande, men som sedan genom att ofta upprepas
öfvergått till fullkomligt medvetslösa vanor. Så förefaller
oss t. ex. klaverspelarens utbildade virtuositet såsom en
fullt naturlig talang, .som icke kostar honom någon möda.
Vid en blick på noterna knyter sig ögonblickligen och,
såsom det synes, omedelbart en ganska komplicerad rörelse
af handen. Men här veta vi, att en ansträngande lärotid
gått förut, hvarunder han mödosamt inlärt och inöfvat
mångfaldiga associationer af föreställningar såväl
sinsemellan som med bestämda rörelser, altsammans mellanleder,
som hos den utbildade kostnären i det ögonblick han
spelar icke längre finnas till såsom medvetna. Det vore ju
möjligt, menar L., att det förhölle sig ungefar på samma
sätt med vår färdighet att snabbt och säkert lokalisera våra
intryck (hvilken sannerligen icke är mindre underbar än
klaverspelarens virtuositet), endast med den skilnaden att
denna färdighet förvärfvats redan under vår späda
barndomstid, dit ingen tydlig erinring räcker tillbaka. Vi tro
oss hafva funnit, att L. i föreliggande hänseende i sina
yngre skrifter i någon mån afvikit från sin äldre
framställning i »Medicinische Psychologie», nämligen så till vida, att
han i de förstnämda visar sig afgjordt luta åt det
antagandet,- att alla lokaltecken ursprungligen förnummits såsom
medvetna (eller åtminstone märkbara) (organ-X sensationer,
under det att i Med. Psych. »den första lokalisationen af
de färgade punkterna, hvaraf synfältet först konstrueras»
lika afgjordt flerestädes omtalas såsom en fullkomligt
opied-vetet försiggående psykisk process. Hvad som däremot är
gemensamt i alla hans framställningar, det är den åsigten,
, att vår föreställning om rummets allmänna struktur icke
mindre än vår förmåga att däri lokalisera våra intryck visst
icke är någon plötslig skänk af naturen, hvilken vi skulle
fullt färdig hafva erhållit i det ögonblick vi för första
gången öpnade våra ögon, utan att desamma, ehuru visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
