Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Literatur - Jacobsen, Niels Lyhne, anm. af H. A. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR,. 119
—=——
omgifning. Man kan ju tvista om ord, och det finnes må hända .
personer, som ovilkorligen vilja kalla sådana skildringar af den
hårda verkligheten för realiem, hvaremot andra skola se en hög
grad af idealism i den poetiska uppfattningen. Saken är den,
att de båda sidorna fullkomligt hålla hvarandra i jemvigt. Men
sådana blommor af sann poesi kunna blott slå ut från en sund
stam. De europeiska samhällena äro i mångt och mycket så
blaserade, att yttringarna af deras själslif äfven ofta få ett sjuk-
ligteutseende. I Daumark tyckes detta för ögonblicket i hög
grad vara händelsen. |
Författaren till föreliggande roman, »Niels Lybhne», hyllar
i sin riktning det unga Danmarks tendens, realismen i och för
sig. I sin stil har han, hvad italienarne kalla »la lingua sciolta».
Ord fattas honom aldrig, och när de fattas honom, tillagar han
sjelf i hast nya, svarande mot den föreställning, han vill ut-
trycka, och ban skapar på detta sätt en hel hop precisa, bril-
janta uttryck, ofta också en del fantastiska och dunkla. Han
är en afgjord kolorist, han älskar färger, reflexer, ljusverkningar
af alla slag, och då han icke kan begagna pensel och färger, så
tager han igen skadan genom att med sina ord framkalla det
färgspel, som leker för hans ögon och glindrar, som om han såg
hela verlden genom kulört glas.
Han är en stor virtuos, — en af dem, som icke nöja sig
med den stora tonen i violinen och det sanna i föredraget, utan
som kunna slå drillar fram- och baklänges, spela på två strän-
gar och så högt uppe, att tonen icke längre är ton, utan blott
ett pip. Alla dessa konster, som de store mästarne försmå, men
som alltid en hel skara virtuoser har på sin répertoire, och som
äfven den stora allmänheten mest applåderar, — alla dessa kon-
ster kan han på sina fem fingrar.
Om denna virtuositet måste man först tala, emedan den
egentligen är hufvudsaken i hans talang. Han kan måla en hud
med alla dess rynkor, vårtor, prickar och skönhetsfläckar, men
man får icke söka någon personlighet bakom den. Personlighe-
ten intresserar honom icke, eller han har intet anlag att skapa
den. -
När man genomläst denna hans roman, frågar man ovilkor-
ligen sig sjelf: >hvad menar han med det hela?» Något slags and-
ligt eller konstnärligt sammanhang finnes ej i detta arbete. Det
är en lös sammanfogning af en mängd scener, som gifva anled-
ning till en hel hop kulörta belysningar; der uppdyker den ena
efter den andra af en mängd personer, som sedan igen spårlöst
försvinna, men utan något rimligt sammanhang i det hela. I en
liten novell kan sådant gå an, der allting går ut på att skildra
koncentrerade situationer; men i en utförd roman kan man for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
