Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
UR LIFVÉT.
«Skall jag söka gissa hvilket det är?» frågade moster Ava
leende.
•Åh!» sade han, «det behöfs inte. Jag talar alt för gärna om
det igen — hur ofta som hälst Jag stod i salongen, där
bröllopsljusen brunno och gästerna voro samlade — men jag hvarken
;hörde eller såg någonting. Farmor hade just gått in i hennes rum
för att hämta henne — jag såg på den slutna < lör ren och visste
att därinnanför stod hon sà snöhvit och ren — kanske litet rädd
och blyg, men ännu mycket mera glad. Ack, jag har intet fördrag
med all vår pessimism och all vår Weltschmerz», utbröt han. c A ti
påstå, att lifvet är bara sorg och strid, då det eger sådana
stunder». Han slog med en viss éclat upp båda dörrarna till
förmaket, väntande att få se barnen stå och trängas vitt dörren för
att hufvudstupa komma störtande ut i ljusskenet. Men ingalunda
- de stodo uppradade kring väggarna alldeles som stort folk på
en supé, förlägna, högtidliga och konstlade. Sedan de fatt bilda
ring kring granen och dansen kommit i gång, blefvo de litet
lifligare, men någon riktigt munter stämning blef det dock icke.
»Det är bäst vi börja med lotteriet med detsamma,» sade
doktorn. «De vänta nu med en sådan spänning på sina julklappar,
att de inte ha något nöje af dansen».
Men långt ifrån att förbättras blef sinnesstämningen mycket
sämre efter lotteriet. Ty det fans icke ett enda litet barnahjärta
ibland dem, som icke klappat af de vildaste drömmar om de mest
sagolika ting, som denna li la mystiska papperslapp med sitt
nummer skulle bringa dem. En flicka var i sitt innersta alldeles
öfvertygad om, att hon skulle få en stor, stor docka, lika stor som
hon själf, med riktigt hår och ögon, som kunde blunda, och
hvilken dessutom — det hade länge varit, hennes dröm — hvilken
kunde gå. Att ega en docka, som kunde gå — det syntes henne
såsom höjden af all jordisk lycka — och hvarför skulle hon inte få sin
önskan uppfyld just nu, då hon var på ett främmande ställe och fick
en sådan där papperslapp som hon aldrig hade fått förr — och
så hos doktorn, till på köpet, doktorn som kunde allting. — Under
den långa väntan hade hennes hopp öfvergått till full visshet; och
när hon slutligen fick ett litet paket i sin hand, blef hon
visserligen först mycket häpen men tröstade sig med en obestämd
föreställning om att nog kunde det väl vara en stor docka ändå,
fast paketet var så litet. Hon öppnade det med högt bultande
hjärta och fick upp — en bilderbok! — en bilderbok, som hon
hade så många af förut, hvilka hon aldrig brydde sig om att
se i och som voro så tråkiga, så tråkiga, så tråkiga. Hon var
tillräckligt väluppfostrad för att försöka dölja sin djupa missräkning,
men det lyckades ej, hon stod och kämpade med gråten. Då kom
brödren och retades litet med henne som han ofta brukade göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
