Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
UR LIFVÉT.
dock — kunde han väl därför döma barnet till att ständigt sitta
hemma och afsäga sig alla de nöjen, som voro naturliga för
hennes ålder!
Efter denna dag började han föra henne omkring på visiter i
några familjer, där han var läkare och där man gjorde stora
baler. Nina fick göra sig flera nya toaletter, var glad och yr i
dansen som en ung flicka samt firades och kurtiserades litet grand,
till sin mans stora tillfredsställelse och just lagom för att ha
roligt.
Men doktorns hjärtsymptom tilltogo; medan Nina klädde sig
till bal en afton, låg han sorgsen på sin soffa och funderade öfver,
hvad han skulle gifva henne i ersättning, då han ej vidare orkade
följa henne bort.
Då kom hon instörtande till honom i släpande, spetsgarnerad
hvit underklädning — hufvudet redan klädt med blommor.
«Kan du tänka dig, att min nya klädning missklär mig
alldeles fasligt», sade hon. c Jag sätter den inte på mig vidare — då
blir jag hällre hemma i afton.»
tHvad är det då för fel med den?» frågade han. «Tyget
var ju så vackert».
«Ja, det är just det törtretliga — klädningen är utmärkt
vacker — men den missklär mig».
«Och ljusblått, som just är din farg».
«Ja, inte sant? Jag har ju alltid sett bra ut i ljusblått? Och
nyss, när jag hade den på, såg jag att jag var så ful — ja, vet
du, riktigt ful. Moster Ava var här för att se mig klädd — och
hon tyckte det med. Kom in, moster Ava, och säg hur söt du
tyckte jag var i den blå klädningen».
«Min stackars unge» sade Moster Ava, som visade sig i dörren.
cDet är verkligen så, att du deklinerat litet på sista tiden — det vill
säga inte deklinerat precis, men du har blifvit blekare och — det är
underligt, men ögonen — ögonen, som alltid varit så förinnerligt
söta — de ha blifvit lite matta — tycker inte Rolf det?»
«Jo, det har jag verkligen tyckt en tid» sade doktorn och
reste sig mycket fort ur sin liggande ställning som om plötsligt en
tanke fallit honom in.
«Kom får jag se på dig», sade han och drog henne ned i sitt
knä samt fäste på henne sin genomträngande läkareblick.
Hon rodnade och slog ned ögonen.
«Om du tycker att jag är ful, får du inte se på mig», sade
hon och ville slita sig lös.
«Säg mig — har du mått riktigt bra på sista tiden?»
«Inte riktigt, kanske — men —»
•Hvarför har du då inte talt om det för mig?»
«Det tordes jag inte. Då visste jag nog, att du strax skulle
förbjuda mig att dansa».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
