Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
UR .LIFVET.
nödgades inställa sina mottagningar, hvilka nu räckte större delen
af förmiddagen, ty alla hans sjuka som möjligtvis kunde släpa sig
ned i en vagn, läto föra sig dit för att i det längsta få åtnjuta
hans råd och hjälp. Mot slutet af dessa ansträngande förmiddagar
kunde han ibland känna sig så trött, att det svartnade för hans
ögon, så att han måste gripa fast i något föremål för att icke
fal i a. Men svindeln gick öfver på ett par ögonblick och han var
genast därefter färdig att med sitt vanliga tålamod och intresse
åhöra en patients långa klagomål öfver något illamående, som var
en obetydlighet, jämfördt med hans eget. Hans kärlek till sitt
läkarekall i förening med deti stränga pligttrohet, hvartill han
blifvit uppfostrad och som alltid utgjort själfva kärnan i hans
karaktär, höll honom uppe och hjälpte honom att i det längsta
bekämpa sjukdomen. Han var en soldat, som ville falla på slagfältet.
Det var något rörande i dessa mottagningar där hvarje patient
trodde sig tala med honom för kanske sista gången och därför
fördröjde sitt besök det längsta möjliga, och där hvarje afsked
hade hela innerligheten af ett afsked för lifvet. Alla de prof på
hängifvenhet, han under dessa veckor fick mottaga, grepo honom
djupt och vållade honom sinnesrörelser, som voro ytterst menliga för
hans hälsa. De refvo ständigt upp den aggande tanken: hvarför
skulle han nödgas gå bort från alla som behöfde honom?
Hans hustru ensam anade ej, hur allvarsamt hans tillstånd var.
Han hoppades altjämt, att hon skulle kunna skonas från detta
meddelande, tills deras barn blifvit födt och hon åter vore frisk. Han
fruktade för både hennes och barnets lif, om hon finge veta det
nu, och då han numera hade en pålitlig och tystlåten sjuksköterska
hos sig om nätterna och Nina ej längre ens fick veta af, när han
haft något anfall, men däremot såg honom så lugn ochs verksam,
— ty han lyckades dölja för henne till och med sin djupa
nedstämdhet — började hon öfvervinna skräcken af de första, svåra
anfallen och invagga sig i den tron att ingen fara vore för handen.
Hon återfick sitt litet klemiga väsen af ett bortskämdt barn och
kunde stundom förebrå honom, att han ej längre var så öm
och omhuldande som förr.
Vissheten att han skulle nödgas lemna henne så snart hade
också verkligen kommit honom att förändra sitt sätt emot henne.
Hon skulle ju snart stå där ensam och brottas med lifvet — denna
tanke skar honom alt djupare i hjärtat för hvarje gång han egnade
henne en af de ömma omsorger, som hon fordrade och behöfde af
honom. Han ville försöka vänja henne vid att lita på sig själf
och stödja sig själf, — detta var ju så mycket nödvändigarre, då
hon snart skulle få ett annat väsende att stödja.
En natt hade han haft ett svårare anfall än vanligt. Följande
dag kunde han ej taga emot någon utan låg på sin soffa större
delen af dagen med slutna ögon, likväl utan att sofva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
