Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR LIFVET.
IOI
Ett slags dof resignation hade med den starka afmattningen
kommit öfver honom — icke en villig, förtröstansfull resignation,
utan en hopplös underkastelse under det oundvikliga.
Litet emellan vände dock hans tankar tillbaka till hans far
och mor. Han hade stått vid bådas dödsbäddar, och hans religiösa
tro hade länge efteråt värmts af det ljus, som utgått från dem.
Han^ far hade brutits plötsligt, liksom han själf. Han hade
lemnat enka och sex barn utan medel till uppehälle — han kunde väl
haft anledning att uppresa sig mot det öde, som ryckte honom
bort så tidigt. Men tvärtom — icke ett tvifvel, icke en klagan —
lof och pris på läpparna och i hjärtat.
Hur var det möjligt? Det var ju onaturligt, det var ju
oförnuftigt?
Det var emellertid ett faktum. Och han hade sett många
andra dö på samma sätt. Medan omgifningen såg endast
mörker och hopplöshet, hade den döende varit förtröstansfull — ja,
lycklig. Hur var det möjligt — hur var det möjligt?
Det var dock ett faktum.
Han kom icke längre än till denna fråga och detta svar, som
han oupphörligt upprepade för sig själf.
Följande dag var han så mycket bättre, att han beslöt åka
ut för att besöka en patient, som var döende, och som längtade
efter honom.
Det var en gammal fröken, som länge lidit af ett obotligt
invärtes lidande. Hon hade ofta anfall af svåra plågor och
uppehöll sig med morfin-insprptningar. Hon hade öfverlefvat alla
sina närmaste och var nu en börda och ’en plåga både för
sig själf och sin omgifning. Och dock uttalade hon nu högt hvad
doktorn så länge ropat i sitt hjärta: »Jag vill inte dö — jag vill
inte dö».
Det grep honom så underligt. Han hade tyckt sig själf
berättigad i sitt inre uppror — han som hade så mycket att lefva
för! Nu kände han, att det var icke detta ensamt, som kom
honom att hålla så fast vid lifvet — han skulle kanske gjort det
ändå, liksom denna ensamma gamla kvinna. Ty det var innerst
samma orsak hos båda — brist på tro. Man håller fast vid hvad
man har, emedan den synliga verlden är alt — andens lif intet.
Och detta, oaktadt man bekänner en religion, som betraktar
jordeli fvet som en kort episod i evigheten.
«Jag har aldrig tviflat på Guds ord», sade den gamla fröken,
förskräckt. »Någon fritänkare har jag visst aldrig varit — Gud
bevare mig därifrån».
»Fritänkare!» inföll han strängt — han skulle varit mildare, om
det ej framför alt varit sig själf han tog i upptuktelse. «Hur
mycket bättre är det inte i alla fall att vara en fritänkare, som söker
arbeta sig själf ut till frihet än att gå och sofva i en ärfd religion,
Ny Sv. Tidskr. 4:e årg:s 2:a häft. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
