Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR LIFVET. IOI
som icke duger att dö på. Vore vi verkligen kristna, som vi
gifvit oss ut för, så vore det väl inte svårt att böja oss. Om vi
verkligen trodde alt det fins en kärleksrik Gud, som leder våra
öden — att det fins en högre vishet, som vårt ofullkomligt
inrättade öga ej kan se–.
»Jag försäkrar doktorn att jag tror det» — bedyrade
ångest-fullt den sjuka. 1
»Låt oss då försöka att dö på denna tro», sade han och
reste sig.
Då han kom tillbaka hem, var han mycket matt och lade sig
på soffan. Nina satte sig hos honom och han såg, att hon var
förgråten.
«Lofva att inte bli ledsen!» sade hon — »men jag har något
på hjärtat, som jag måste tala med dig om — jag kan inte längre
gå och bära på det ensam».
cHvad är det då, barnet? Säg fort, skräm mig inte så!»
Han började strax få hjärtklappning och reste sig till hälften;
han tålde ej vid den minsta oro.
«Nej nej, blif inte orolig, det är ingenting farligt. Jag ville
bara säga dig, att du inte handlar rätt mot mig, då du förbjuder
mig att vara hos dig, när du är sjuk. Jag har inte velat motsäga
dig, men jag har lidit så af att så där blifva utesluten, just nar
min plats vore hos dig — det är inte rätt och om det är för
att skona mig, så är det förfeladt, ty det plågar mig tusen gånger
värre, och jag kan inte — jag kan inte bära det längre».
Hon snyftade, ehuru hon ansträngde sig att beherrska sig för
att ej göra honom ledsen.
Han smekte hennes kind och strök bort hennes tårar samt
sade med den litet flämtande stämma han hade emellanåt: »Ser
du — ser du! Det är vår mänskliga skröplighet —; när jag
velat göra som bäst och skona dig från hvarje lidande, har jag
således smärtat och sårat dig allra mest»
»O nej, nej, säg inte så!» utbrast hon och strök afvigsidan af
hans hand mot sina fuktiga ögon samt kysste den.
»Jo, jo,» hviskade han. tDet är vår kortsynthet, ser du.»
Han slöt ögonen och låg så stilla att hon trodde han sof,
men efter en stund rörde han på sig litet, tog tillbaka sin hand
ur hennes och kände sig själf på pulsen.
»Hur känner du dig nu?» frågade hon.
»Bra!» svarade han och lät handen sjunka. »Striden är slut
nu. Jag är trött».
Hennes hjärta sammankrympte vid detta svar. Han var redan
borta — så hopplöst långt borta från henne.
Det började blifva skumt i rummet och han sof ännu. Hon
ville ej tända ljus af fruktan att väcka honom. Hon kunde ej
se hans ansigte längre, men hon hörde hans andhämtning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
