- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1883 /
114

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

r to RALPH WALDO EMERSON.

»Denna art af medvetenhet om det alldagligas värde är
fruktbar på upptäckter. Goethe, just härutinnan den modernaste bland
möderne, har — som ingen annan — uppdagat för oss de
gamles anda.»

»Den port, tanken har att genomgå på sin vandring från det
omedvetna till det medvetna, är handling.»

»Blott så mycket af lifvet, som jag känner genom erfarenhet,
så mycket af ödemarken har jag eröfrat och odlat, eller så långt
har jag utsträckt min tillvaro, mitt välde».

»Den ende sak i hela verlden som är af värde är den
verksamme själen, — själen fri, sjelfbestämd, arbetsför. Till denna
besittning har hvarje menniska rättighet; denna egendom är till
finnandes hos hvarje menniska, ehuru, hos nästan alla, inspärrad
och — så att säga — ännu ofödd».

»Den verksamme själen ser otvifvelaktig sanning — och
uttrycker sanning, eller skapar».

»Detta är snille: icke en undantagsställning för någon
naturens gunstling här och der, utan hvarje menniskas rätta tillstånd»,

tDess eget väsende är rörelse framåt».

»Verlden, denna själens skugga eller andra jag, ligger
vidöppen omkring mig, Hennes dragningskrafter äro nycklarne, som
upplåsa mina tankar och göra mig bekant med mig sjelf.
Jag rusar begärligt in i detta ljudande tumult. Jag griper deras
händer, som stå jemte mig, och tager min plats i ringen för att
lida och verka, lärd af en rigtig aning, att på detta sätt skall det
stumma djupet få stämma och språk».

Härefter sysselsätter sig Emerson i detta första stora tal
nästan uteslutande med lagstadganden för de lärda yrkena.
De äro, som man väl kunnat vänta, motsatserna tifl en
skol-pedants, äro fulla af rörlighet och lif. ^Naturen far ut sin rätt
öfverallt. Men icke är det ett tanklöst uppgående i
naturlif-vet och i hvarje dags göromål, som han vill i egentlig mening
kalla mensklig verksamhet. Af talet i dess helhet visar sig
Emersons åsigt vara, att tänkarens lifsgerning, ljusbärandet,
dock till sist skall blifva den odödliga behållningen af allt
detta mångahanda, hvilket han, i likhet med andra, har att på sin
lefnadsväg genomgå — eller, enligt hans egna ord:

»Handlingen är det råämne, hvaraf förståndet danar sin
lysande konstslöjd. Ett sällsamt förlopp detta, genom hvilket
erfarenheten förvandlas till tanke, likasom ett mullbärsblad till siden!»

»Själen ömsom tänker och handlar, och hvartdera symptomet
framkallar det andra. Detta stora vexlingens flöde i naturen, som
yttrar sig i in- och utvandring, begär och mätthet, ebb och flod,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 21:23:09 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1883/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free