Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RALPH WALDO EMERSON.
IIi
dag och natt, hetta och köld, och ännu innerligare tillstädes i
hvaije stoftgrand, hvarje kroppslig företeelse, är kändt under namn
af polaritet — ’ansatsen till outtröttliga fram- och
återströmman-den’, såsom Newton kallade det, — detta är naturens lag, derföre
att det är andens lag».
»När konstnären uttömt sina materialier, när inbillningskraften
icke längre målar, tankarne ej längre äro fattliga och böckerna
kännas tröttsamma — har han alltid den utvägen att lefva. Floden
återvänder till sin källa. Må rättvisans storhet framlysa i hans
handel och vandel. Må kärlekens skönhet sprida glädje under
hans låga tak. De, Tör ryktet okände1, som här lefva och. verka
tillsammans med honom, skola röna styrkan af hans personlighet
bland dagens göromål och tilldragelser bättre, än hon någonsin
kan framträda vid offentlig förevisning».
»Handling är för skolmannen något underordnadt och dock
väsentligt».
tFör öfrigt finnes der ett skapande satt att läsa, så väl som
att skrifva. Den studerande menniskan får ej bli sina verktygs
tjenare. Man måste vara en uppfinnare för att läsa väl; såsom
ordspråket lyder: ’den, som vill hemföra Indiens rikedomar, måste
föra dem ut ur Indien’!»
»Böcker äro till för den lärdes lediga stunder. När han kan läsa
Gud omedelbart, då är stunden för dyrbar att förspilla på andra
menniskors afskrifter af hvad de läst. Men när de mörka
mellanstunderna komma, och komma måste de, när solen är undanskymd
och stjernorna dölja sitt sken, då taga vi gerna vår tillflykt till
de lampor, som fordom en gång tändes vid deras strålar, att de
måtte leda våra steg tillbaka till morgonlandet».
»Böckernas teori är ädel. Den lärde i forntiden upptog inom
sig ytterverlden, rufvade derpå, gaf åt henne sin själs ordning och
pregel och lät henne så på nytt framträda i dagen. Hon kom till
honom som lif, hon utgick från honom som sanning. Han mottog
henne som kortlifvade handlingar, han lemnade henne ifrån sig
som odödliga sanningar. Hon kom till honom i hvardagssysslans
förklädnad — och bortgick som poesi. Hon var dödt
sakförhållande, nu är hon lefvande tanke. Hon kan gå och stå. Nu är
hon varaktig, nu flyger hon, nu eldar hon till inspiration. Och
just så djup som den ande är, ur hvilken hon framgått, så högt
skall hon sväfva, så länge skall hon sjunga».
»Märk äfven omöjligheten att förutgripa denna öfvergångsakt.
I sitt slutna tillstånd kunde hon icke flyga, icke glänsa — hon var
en trög larv. Men plötsligt, utan att man märker hur, utvecklar
detta samma ting fagra vingar och är en visdomens engel».
»Vår barndoms och ungdoms handlingar och händelser äro
nu ämnen för lugn iakttagelse. De ligga som väna målningar i
dagsljuset. Icke så med våra senare handlingar, med de göromål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
