Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RALPH WAJ-DO EMERSON. 125
IIi
eget väsende. Åt ingen finnes arbete, annat än åt den jemkande
och smidige. Ynglingar, de mest hoppgifvande, som böljat sitt lif
på våra stränder, ynglingar på hvilka bergsvindarne blåst, öfver
hvilka Guds alla stjernor lyst, de finna att jorden här nere ej står
i harmoni med stjernorna der ofvan — men hållas borta från
handling af afsmak för de grunder, på hvilka de allmänna
företagen stödja sig, och antingen nedsjunka de efter hand till dagträlar,
eller dö af vämjelse — någre biand dem sjelfmördare».
»Hvilket är botemedlet? — De insågo icke, och tusen andra
likaså hoppgifvande inse ej ännu, der de trängas vid banans
skrankor, att om den enskilde mannen stälde sig okuflig på sin
naturliga känslas grund och hölle ut der —, så skulle hela den vida
verlden sluta sig till honom».
»Dagen är alltid hans, som arbetar därunder med klarhet och
stora ändamål. Menniskornas ostadiga meningar skocka sig kring
den, hvars själ är uppfylld af en sanning, likasom atlantiska
oceanens hopade vågor följa månen».
»Hvad helst du stöter emot, g.f döfhet, af stenblind vana, af
utlefvad villfarelse, det finnes der blott på din gunst och nåd; se
på det som på en osanning, och du har redan gifvit det
dödsstöten».
»Men vi äro de, som låta kufva oss — vi de misströstande!»
»Det är en olycksdiger mening gängse, att vi skulle hafva
kommit sent i naturen, att verlden skulle vara afslutad för länge
sedan. Likasom verlden var plastisk och flytande i Guds händer,
så är hon ännu allt jemt för så många af hans egenskaper, vi
bringa i omlopp der. För okunnighet och synd är hon flinta. De
lämpa sig efter henne, så godt de kunna. Men i samnia mån en
menniska har något gudomligt i sig, blir firmamentet inför henne
smaltande och antager hennes insegel och form. Icke den, som
kan förändra materien, är stor, utan den, som kan förändra mitt
själstillstånd».
»Den bokligt bildade är mannen, som i sig måste upptaga
tidens hela dugande kraft, alla det förflutnas bidrag, alla
framtidens förhoppningar. Han måste vara ett universitet af kunskaper.
Om det funnes någon lexa, som framför alla andra borde intränga
i hans öra, vore det denna: Verlden är intet, menniskan är allt.
Du bär inom dig hela naturens lag, och du vet ej än, huru en
såpbubbla stiger. Hos dig slumrar förnuftets totalitet. Dig höfves
att veta allt — våga allt». N
»Denna tilltro till människans ännu ogenomforskade magt är,
efter all anledning, i överenstämmelse med alla järtecken, enligt
alla föregåenden, den amerikanske iänkaretis uppgift i historien.
Vi hafva lyssnat länge nog till Europas hofsånger».
»Hjelp måste komma ur eget bröst».
Ny Sv. Tidskr. 4:e årg:s 2:a h&ft.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
