Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r to
RALPH WAJ-DO EMERSON. 126
»Tålamod — tålamod! Till sällskap hafven I skuggorna at
alla de gode och store; till tröst perspektivet af edert eget
oändliga lif; till arbete studerandet af grundsatser och sträfvandet att
göra dem gällande: en verldshvälfning.»
»Skälet till denna sjelftillit är djupare, än att det kan fattas,
mörkare, än att det kan upplysas. Jag vill icke draga med mig
mitt auditoriums känsla, när jag fasthåller min egen tro. Jag har
dock redan visat grunden för mitt hopp, i det jag anförde den v
läran, att menniskan är en. Jag tror henne vara förorättad, hon
har förorättat sig sjelf».
»Syftet med hela verldens väldiga arbete, i all dess glans, all
dess vidd är: uppbyggandet af en menniska».
»En menniskas enskilda lif skall varda en härligare monarki
— fruktansvärdare för fiender, mildare och säkrare för vänner, än
något konungarike i historien».
»Och för första gången skall det uppstå en nation af
menniskor, när en hvar tror sig inspirerad af den ene gudomlige ande,
som äfven inspirerar alla».
I dessa hela talets slutord, föreställer jag mig, att
kritiken en gång skall lyckas uppvisa sjelfva kärnan till Emersons
filosofi.
En klass af tänkare (antagligen för närvarande den
talrikaste) ser i allmänna medvetandets eller slägtets utveckling
Guds sätt att vara ingifvelse hos menniskorna; en annan klass
ser det i i?idividens utveckling, »mannens för sig» eller den
enskilda menniskans.
Hos den demokratiske Emerson äro båda dessa
föreställ-ningesätt alltid närvarande och — hvad mer är — alltid
oskiljaktiga; ehuru det här ofvan sist nämda
föreställningssättet är det, hvilket — så att säga — ligger närmare
tyngdpunkten af hela den verld,\ som dagligen hvälfver sina kretslopp
inför hans inre åskådning.
Han erinrar härutinnan, såsom genom mycket annat i sitt
storslagna, öppna och menniskovänliga skaplynne, om vår
Geijer. Äfven Geijer, med »opinionernas öch händelsernas
långsamma uppfostringsmagt i historien» stadigt för ögonen,
ser dock på samma gång individualitetens (den i den enskilde
sig uppenbarande menniskoandens) oändliga möjligheter.
Emerson och Geijer — båda hafva de, oberoende af hvarandra,
uttalat den mystiska tro, som är demokratiens innersta: att
egentligen hvarje särskild menniska varit från början ämnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
