Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-SVENSK FILOSOFI. 157
att momenterna förhålla sig till hvarandra och till det hela
såsom talen, af hvilka hvart och ett i sig innehåller alla de
lägre och åter sjelft innehålles i alla de öfriga. Vi hafva här
sökt visa svagheten af de visserligen med mycken
skarpsinnighet framställda grunder, med hvilka prof. Nyblæus söker
bevisa sanningen af denna lära. Ännu vida mer uppenbar
är svagheten i det bevis, som Boström sjelf framställt i
grund-linierna till filosofiska statslärans propedevtik, sidd. 40, 41 *)
Här m& blott ytterligare anmärkas den egendomliga
motsägelsen mellan denna lära och Boströms egen statslära. Enligt
denna skola näml. icke mindre de särskilda staterna än de
enskilda människorna till sitt eviga väsen eller sina idéer ingå
såsom momenter i Gud. Vidare härleder Boström
rättsförhållandet mellan människorna därifrån, att de till sitt väsen
eller sina idéer ingå såsom momenter i statens idé. Men nu
gifves enligt Boström intet koordinationsförhållande mellan
idéerna; alltså måste den enskilda människan ingå såsom mo.
ment, icke blott i sin egen, utan ock i alla de öfriga staternas
idéer, så vida hon icke sjelf (hvilket dock knappt kan antagas
hafva varit Boströms mening) skulle intaga en så hög plats
i idéemas system, att hon i sig innehölle en eller flera
statsidéer såsom sina cpositiva bestämningar». Vi antaga
såsom exempel Preussen och Österrike, och antaga vidare,
att den österrikiska statens idé är den lägre, hvilken ingår i
Preussens idé såsom moment eller organ. Häraf sluta vi
vidare, att de enskilde österrikarne till sina idéer ingå i de en-
* Detta bevis utgår från den grundsats, att inom den verkliga, rent
andliga verlden intet annat kan finnas än rent förnuftiga, personliga och
konkreta väsen, hvilka alla måste hafva något gemensamt. *Tänker
man sig nu hvilka två sådana väsen som helst, så kan det gemensamma
för båda ej vara ett tredje väsen, emedan detta är stridande mot f
örutsätt-ningen, enligt hvilken de äro blott tvenne; alltså måste ettdera af båda
var^ det gemensamma och detta då äfven ingå såsom positiv bestämning i
det andra, hvilket sålunda är det högre och innehållsrikare». Vi lemna
å sido allt, som äfven från Boströms egen ståndpunkt kan invändas mot
grundsatsen, och anmärka blott den paralogism, som ligger deri, att från
det godtyckliga fasthållandet i tanken af blott två väsen med bortseeude
från de öfriga draga den slutsats, att de blott äro två, d. v. s. att intet
tredje gifves.
Ny Sv. Tidskr. 4:e årg:s 2:a häft. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
