Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
SVENSK FILOSOFI.
skilde preussarnes idéer såsom integrerande momenter, och
lemna därvid å sido det för vanligt förstånd orimliga, som
ligger i detta antagande. Men huru förhålla sig då de
enskilde preussarne till den österrikiska staten? Om något
uteslutningsförhållande kan med afseende på deras idéer icke blifva
fråga; alltså måste man antaga, antingen att hvarje preussare
till sin idé ingår såsom organ i den österrikiska staten och
är förpligtad att underordna sig densamma, eller ock (hvilket
vore ännu orimligare) att den österrikiska staten ingingo såsom
organ i hvarje preussares idé. Vi torde icke behöfva påpeka,
att det härvid är likgiltigt, hvilkendera staten vi antaga såsom
den högre, och att samma orimlighet skulle följa, om man
antoge, att den preussiska statens idé inginge såsom moment
i den österrikiska. Vi skola med tacksamhet emottaga hvarje
förklaring, som kan lära oss, huru dessa orimligheter skola
från Boströms ståndpunkt kunna undvikas. Men till dess att
en sådan tillfredsställande förklaring blifvit gifven, måste vi
fasthålla den öfvertygelsen, att hela Boströms statslära drifves
in absurdum genom tillämpningen af hans lära om idéernas
förhållande till hvarandra. Och ett filosofiskt system, som i
sin tillämpning på den gifna verkligheten leder till
absurdite-ter, gifver därigenom ett slående bevis på sin svaghet och
ohällbarhet.
Af prof. Nyblæi yttranden II. i. ss. 472, 655, framgår,
att hvarje motsatsförhållande för honom gäller såsom
liktydigt med ofullkomligt sammanhang. Denna åsigt synes dock
behöfva beriktigas; i visst hänseende torde man till och med
vara berättigad att påstå raka motsatsen, näml. att ju
innerligare och högre enheten är, desto starkare och mer
utpregladt är motsatsförhållandet mellan de sålunda förenade; just
genom sin motsats sträfva de näml. att förbinda sig och
komplettera sig genom hvarandra. Så är det t. ex. allmänt, kändt,
att frändskapen mellan två kemiska ämnen är desto större i
samma mån som deras egenskaper äro motsatta; och hvem
kan förneka, att i den äktenskapliga kärleken sjelfva
könsmotsatsen ingår såsom ett förenande element, i det att de båda
makarne icke blott fysiskt, utan äfven andligt komplettera
hvarandra. Derföre har ock en nutida engelsk filosof, Her-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
