Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSENS SENASTE SKÅDESPEL. 231
»En skulde aldrig ha* sine bedste buxer på, når en er ude
og strider for frihed og sandhed, —»
så angifves härmed i en den allra lämpligaste bild skilnaden
mellan de stridandes sätt både att fatta och att söka bringa till
nöjaktig lösning lifvets svårare uppgifter. Doktorn har i all sin tid,
så ofta som han insett att det gällt kampen för frihet och sanning,
ryckt ut med det bästa han haft: sin renaste öfvertygelse om,
hvad i något föreliggande fall vore verkliga förhållandet och hvad
man, tvärt om, vore skyldig stämpla som villfarelse eller såsom en
framställning afvikande från verkliga förhållandet. Detta är hans
styrka. Styrkan hos hans motståndare, egen nyttans, okunnighetens
och half hetsåtgärdernas anhängare, är den diametralt motsatta: att
gömma på alla ädlare instinkter (dessa ädlare instinkter hafva äfven
de; sådana hafva alla menniskor); att gömma dem, för lugnt och
ofarligt bruk i enrum eller inom förtrolighetens fyra väggar, och
att under farans stund i stället slita sina sämre plagg — till och
med sådana, som annars redan äro aflagda. Den ärlige hjelten i
En Folkefiende hrr från hela sitt tidigare lefnadslopp fått för
vana att, när drabbning förestår, »ha* sine bedste buxer på». Inom
vetenskapen — der den stockmannska moralen uppfostrats och
erhållit sin utbildning — är detta sätt att gå i elden det enda
användbara. Hvarje annat sätt är der »humbug».
Skulle ej samma regel gälla på det praktiskt sociala området?
Så frågar Stockmann. Och så frågar genom honom skalden,
om hvars egen bana åtminstone så mycket är kändt, att här finnas
rika och osökta anledningar att jemföra hans och hans hjeltes
uppfostran — och äfven lifserfarenhet.
Att, slutligen, båda dessa personligheters fråga till samhället
är (genom ett helt, sammanhängande skådespel) humoristiskt
framstäld, måste man kalla en verklig och lyckosam seger för dem
begge. Det gifves ett visst slags is, som icke smälter för
någonting annat än detta; det ligger ett visst inhumant anspråk i den
omständigheten att hafva förfarande rätt, som icke kan mildras af
någonting annat än detta. Segern åt detta håll var derföre en i
närvarande stund synnerligen önskvärd.
För öfrigt har dock ej här meningen varit, att skalden kan
genom skådespelet sägas hafva sjelf erkänt någon sin solidaritet
med doktor Stockmann. Ibsen har i En Folkefiende drifvit det
humoristiska lynnet så långt, att — såsom några temligen
genomskinliga ordlekar låta förmoda — han helst vill synas hafva lemnat
sin egen fullmagt för omröstningen vid borgarmötet åt denne
»okände», som gång på gång kastas ut (han och hans »fulde, fäste,
ubegrjbelige mening») och som vid val af röstsedlar säger: »Jeg
vil ha* en blå en, jeg! Og så vil jeg ha’ en hvid også!» — och
hvilken slutligen Aslaksen tillskrifver utgången så till vida, som att
en röst skiljer sigt från den annars enhälliga förklaringen: mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
