Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma rmorengeln.
335
Derpå fick jag hjelpa henne att s skrifva mitt namn på
danskortet bredvid den sagda dansen och lemnade sedan tillbaka
kortet i en hand, len och liten som en najads.
Medan jag väntade på den lofvade dansen, befann jag mig i
ett tillstånd af otålig hänryckning. Jag ville till hvad pris som
helst veta något mer om fröken Inga, ty jag var säker att hon
redan hade sin historia, eftersom hon var både skön och rik. Jag
blef derför med ens en nitisk kavaljer, som ej hvilade en enda
dans, blott för att få tillfälle att af språksamma nummer inhämta
hvad jag ville.
Det är nog troligt att jag var ogrannlaga med mina frågor,
men när man är blindt betagen, brukar man hafva föga sinne för
grannlagenheten dygd. Man är som en fluga kring ett ljus. Man
märker och känner blott två saker, skenets glans och hjertats
fikande.
Emellertid fick jag veta åtskilligt: att skön Inga var aderton
år, att hon var god som en engel, ovanligt begåfvad på hufvudets
vägnar och afgudad af alla som hade lyckan att känna henne,
samt att hon redan haft giftermålsanbud, som af föräldrarne gillats,
men att tillbedjame suckat förgäfves, emedan Inga redan bortgifvit
sitt hjerta. Den lycklige var en barndomsvän, en ung man som
hette löjfnant D., uppåtsträfvande och aktningsvärd, men för öfrigt
långt under den nivå baron W. och hans friherrinna för sina
förväntningar uppställt. Inga älskade, men hennes kärlek var endast
vårfläkten öfver ett frostigt fält. Föräldrarnes kalla och stolta
bestämdhet tillät inga blommor för hennes hopp att gro.
Omsider kom min efterlängtade stund. Musiken spelte upp
en Strauss-vals, och jag stod höfligt bugande framför Inga. Hon
var inbegripen i ett lifligt samtal med en ung kavaljer och bådas
anleten strålade af förtjusning. Likväl tog hon vänligt mot mig
och beredde sig strax att fatta min arm, sägande till den andre:
— Goda löjtnant D., håll min solfjäder en stund; snodden
har gått sönder, och solfjädern är bara i vägen under dansen.
— Gerna! svarade den tilltalade och tog solfjädern. Och jag
återlemnar honom, tillade han, i polkan som kommer härnäst och
som fröken Inga lofvat mig.
— Tack! sade hon . . . Blott mamma och pappa tillåta mig
att stanna så länge! . . . Men jag fruktar . . .
Jag var nära att bli afundsjuk och betraktade mörk den
gynnade löjtnant D. Min afund stillades dock genast. Det var en.
ung smärt gestalt i dragonuniform och med ett fint intelligent
ansigte. Hans djupa drömmande ögon hvilade på fröken Inga med
en ömhet som var obeskriflig. Hon såg på honom lika ömt
tillbaka, och jag skulle varit oerhördt enfaldig för att icke se och
förstå hur deras hjertan jublade mot hvarandra. Det var kärlek i
deras blickar och tal, i ton, i åtbörd och leende, men det var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
