Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
marmor eng eln.
— Ja, naturen är alltid vacker här, svarade Robert, temligen
likgiltig för mitt utrop; men det var inte derpå jag antydde nyss.
Här fins äfven ett konstverk att se, och det är just detta jag ville
visa dig. Kom den här lilla vägen!
Han tog af en gångväg till höger, som förde uppåt
sluttningen af åsen och jag märkte i en dunge af höga löfträd, som
redan börjat gulna, en liten hvitmenad landtkyrka. Ehuru hon
saknade torn och blott hade en fristående klockstapel af trä, låg
hon ganska dominerande på sin höjd, och ett af fönstren, som
syntes mellan löfpartiérna och just träffades af aftonsolen, såg ut
som ett stort strålande öga som blickade ned öfver gårdarne
i dalen.
Vi bundo våra hundar utanför kyrkogårdsmuren .och inträdde
genom ett par höga jerngrindar^ under de gamla träden, som
kastade stora dallrande skuggor på "kyrkmurarna.
, Jag tittade mig omkring bland små grafkullar och kors och
tyckte att, ehuru platsen var både vacker och vördnadsbjudande,
jag egentligen icke visste hvad vi för tillfallet hade der att göra.
det här hållet! sade Robert och gick omkring kyrkans
hufvudingång bort mot hennes andra sida.
Jag följde långsamt efter och såg Robert stanna framför en
inhägnad plats, som förmodligen var en graf.
När jag kom dit stod han lutad mot staketet och såg
uppmärksamt inom inhägnaden.
— Se, sade han och visade med handen; har du någonsin
sett ett vackrare monument?
Jag böjde mig något och tittade in. Straxt innanför staketet
gick en fotshög väl vårdad häck af buxbom, som Behagligt stack
af mot den gulhvita sanden, och i midten af den lilla grafvården
syntes ett monument, som verkligen förtjenade loford.
Det var en engel af hvit marmor hvilande på en polerad
sockel. Ställningen var halfliggande, lätt och luftig, och vingarne
falda. Det var någonting lika poetiskt som ovanligt. Man kunde
tänka på ett öfvermenskligt väsen, som för ett ögonblick sänkt sig
ned till jorden, eller på ett menskligt, som, förlossadt från materiens
band, är färdigt att lyfta vingarne och flykta mot en bättre verld.
Som jag tyckte, kunde föreställningen hafva full frihet i detta fall.
Men det ljufva, milda, oskuldsfulla kunde deremot icke fattas mer
än på ett sätt. Det var andakt, bön, kärlek, hopp och tro
sammanträngda i en enda gestalt, hvars älsklighet af den hvita
marmorn än ytterligare förhöjdes.
Öfverraskad betraktade jag tyst denna verkligen sällsynta
grafvård, och medan jag liksom Robert stödde mig mot staketet, togo
mina tankar småningom en riktning som lade band på de ord af
beundran jag hade på läpparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
