Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marmorengeln.
343
Stället föreföll mig ljufligt, och känslan af dödens stora allvar,
alltid förnimbar vid en graf, mildrades af det vackra monumentet
till en lugn, fridfull högtidlighet. Då jag icke sade något, såg
Robert på mig och frågade:
— Nå, hvad tycker du?
— Jag tycker att jag är tacksam mot dig som afbröt jagten
och förde mig hit, svarade jag. Att säga att monumentet är
vackert är för litet, ty det är verkligen rörande skönt, och det är
första gången jag sett en poetisk tanke konstnärligt framstäld pä
en graf. Jag är emellertid högst förundrad att en sådan grafvård
kan ha blifvit uppsatt här på en liten landtkyrkögård. . . .
— Der så få kännare beundra den, menar du väl ? inföll han
med ett spetsigt leende.
— Nej, jag menar, der man väl haft så liten anledning att
kosta på någon dyrbarhet.
— Hvad dyrbarheten beträffar» fortfor han, har jag mig ingenting
bekant, ty monumentet har hitförts från Italien. Men i afseende
på anledningen kan jag säga dig, att du misstar dig. En engel
till symbol är verkligen på sin plats öfver den som har sin
hvilo-stad der inunder.
— Jaså, sade jag; det var ovanligt att höra dig säga så
ens om en död. Men hvems är grafven då? Jag ser ej någon
inskrift.
— Jo, der på gafveln af sockeln under engelns hufvud fins en
inskrift, svarade Robert och slängde vårdslöst med pince-nez’n,
som han aftagit, i detsamma han pekade dit. Jag tror inte att
den som bä* namnet var dig alldeles obekant.
Han satte sig dervid ned pä en grön bänk, som stod strax
framför den lilla grind som ledde inom grafgården.
Jag gick sakta omkring staketet och höll alltjämt ögonen
fastade på marmorengeln, som i alla partier syntes mig förträffligt
utförd. Roberts ord, att den som hvilade der inunder icke vore
mig alldeles obekant, återljödo ännu i mina öron, och jag letade
ifrigt i minnet, men kunde icke erinra mig hafva känt någon i
orten, der jag för öfrigt nu första gången befann mig.
Plötsligen, när jag skulle vika om ena hörnet af staketet,
kommo mina ögon att falla på herrgårdsbyggningen som stack
fram ur löfparken borta vid sjön, och som jag vid vår framkomst
ur skogen fått veta hette H . . . Namnet på godset uppkallade
vissa hågkomster hos mig, och jag vände mig till Robert, frågande:
— Hör du, tillhörde inte godset H. för några år sedan
baron von W., öfversten, som vi sågo på balen i * * g den der
vintern, då jag gästade i ditt föräldrahem.
— Jo, det tillhör honom väl ännu, skulle jag tro, svarade
han, under det han betraktade sitt jagtgevär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
