Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34» ströftäg i vår unga literatur.
till qvinna, finna dem, som förstå henne, finna sig sjelf och
dermed lyckan.
Sådan berättelsens gång. Formen är mindre lyckad,
men innehåll finnes redan i fru Edgrens debutverk. Hon
blottar utan försköning det hon funnit skeft i verlden, och
här visar hon för första gången men ej för sista på medlet,
hvarigenom hennes hjeltinna når sin rätta sfer och blir en
hel menniska.
Lilla Meas motstycke heter Jag och är mera schematisk,
mera komponerad, mera öfverdrifven. Der är det Halfdan,
som, alltifrån sina första år van vid obegränsad frihet, efter
föräldrarnas död ser sig omplanterad i en helt annan
jordmån, möter öfver allt stängsel, regler, förbud, dressyr men
ingen sådan kärlek, att han ens märker dess tillvaro. Gossen
vänjer sig vid att vara sig sjelf nog och besluter att aldrig
tvinga någon eller låta sig tvingas. »Hvarför kan ej hvar och
en följa sin egen smak och göra hvad honom sjelf lyster,
oberoende af sin omgifning?» Han växer upp hatande alla bojor,
och så blir han man.
Han älskar den rödhåriga Blenda, hans drömtids elfva,
och en sommardag ber han om hennes hand. Ett
besynnerligt frieri, fritt från natur och sanning liksom från lidelse.
Flickan svarar bittert, att han, som hatar alla band, ej skulle
komma att stå ut med henne i längden, hon som fordrar
kärlek och uppoffringar äfven från sin makes sida, att han skall
komma att ångra sig och anse henne för en börda. Detta
finner han sjelfviskt taladt af henne, och han börjar orda
något om att genom hennes inflytande blifva en bättre och
ädlare menniska. Hon älskar ju honom, han vet det, och det
är endast de hårda ord, han sagt om sina stränga
grundsatser, som stött henne bort. «Det var», säger han, »min gamla
menniska, som då talade. Kärleken har gjort mig till en ny
menniska och gent emot er kunna inga af mina gamla
principer hålla stånd. — Ni rodnar, Blenda, sänker er blick, er
läpp darrar. O, nu är du dig sjelf igen. Nu är kylan,
bitterheten, blekheten borta, nu är du åter den liffulla, den ljufva,
den bländande Blenda»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
