Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
NTCCOLÖ MACHIAVELLI.
nom vore att icke bli vräkt från sin ställning och sin höga
kallelse. Detta var ett vilkor; ett annat var, att denne
herskare, denne efterlängtade förlossare finge fria händer för
Kyrkan; ty hon var det som hållit och höll landet söndradt: utan
att vara tillräckligt mäktig att själf intaga Italien, har hon
icke häller varit så svag, att hon tillåtit någon annan att göra
det, och hon har altså varit orsaken till att detta land ej
kunnat komma under ett hufvud, utan varit under många
furstar och herrar, genom hvilka så mycken söndring och
svaghet uppkommit, att Italien kunnat blifva ett byte ej blott för
mäktige främlingar, utan för den förste bäste som anfaller det
(Disc. 1,12). Framstående personliga egenskaper i den af M.
angifna riktningen och ett sådant förhållande till den
regerande påfven, att denne åtminstone förhölle sig neutral, voro
således de oeftergifliga vilkoren för att en’ herskare skulle
kunna lyckas i befrielseverket. En gång förut hade dessa
vilkor befunnits uppfylda, näml. i Cesar Borgias person, och,
om han så tidt och ofta förekommer i M:s politiska skrifter,
så kan det väl antagas att detta skett icke, som man påstått,
af sympati, ty M. var i praktiska ting icke någon känslans
rnan, utan emedan alt kom honom att hoppas, att Cesar var
«den som förlossa skulle Israel». Men Alexander VI dog,
och Cesar hade för sina planers förverkligande beräknat alt,
äfven detta dödsfall, alt utom att han själf skulle samtidigt
ligga i dödens käftar (Princ. 7). Sedan begick han det felet
att icke förhindra Julius H:s val till påfve, och Julius fann för
godt att öfvertaga både Cesars länder och Italiens befrielse,
från barbarerne. Det låg i sakens natur att för en påfve,
äfven så brutalt energisk som Julius II, detta kunde lyckas
blott delvis: Fransmännen fördrefvos, men endast med tillhjälp
af Spaniorer och Tyskar. För Florentinarne, som hela tiden
stått på Fransmännens sida, medförde emellertid detta, såsom
ofvan är nämdt, Mediceernes restauration, och sålunda
upp-fyldes till alla delar M:s förutsägelse, att Fransmännens
medgång skulle kosta Florentinarne halfva deras område, och
deras motgång förlusten af deras fria författning. Men ett halft
år derefter var en Medicé påfve. Det var då som M. trodde
sig kunna skymta en ny utsigt till Italiens befrielse: det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
