- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1883 /
634

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

634

literatur.

(af adverb och preposition) adverbet — e) stafvelse, på hvilken två
regler med stridigt resultat äro tillämpliga.

Detta är ungefärligen bokens hufvudinnehåll. Jag kan har ej
ingå i de vidlyftiga detaljerna, ej häller anföra de talrika exemplen,
bland hvilka i ett och annat förfcs uttal synes mig tvifvelaktigt,
såsom i dessa: Han tog mot mutor (i st. f. tog mot, som väl är
det enda giltiga uttalet!), Det går åt pengar (går åt!), Han bar
hem bordet (bar kemi), Bra illa {bra illa!), Det är fast otroligt
(/asl otroligt!) I går ^ qväll (i går!), En lång mörk skog (lång.
mörk!), De voro cirka fem sex (cirka fem sex!), Gul färg (gul
färg!), m. fi. Dock — detta är ofta en smaksak. I allmänhet äro
förf:s observationer oemotsägliga och särskildt lärorika i fråga om
finare nyanseringar, där örat behöfver en öfning lika mycket som
språkbruket behöfver en systematisering. Det är hufvudsakligen
kapitlen om den relativa, fonetiska eller begreppsmässiga,
styrke-skiftningen i mera svårbestämda fall, af hvilka en versifikatör kan
hämta alldeles ovärderliga vinkar. Jag vill därföre något
utförligare sysselsätta mig med dessa, så mycket hällre som ju boken
torde äga sitt förnämsta, åtminstone praktiska, värde såsom en
förberedelse till versläran.

Undertecknad har i »Satser i svensk verslära» i denna tidskrift
förut uppstält de båda teserna, att »obetonad stafvelse kan få
metrisk ton, om den står mellan tvänne obetonade», och tvärtom
»betonad stafvelse kan bli metriskt obetonad, om den står mellan
tvänne betonade». R. v. Kræmer synes godkänna den förra, men
icke den senare annat än i tveksamma fall, d. ä. då den betonade
stafvelsen redan af andra inflytelser börjat vackla mellan styrka och
svaghet. Jag hinner nu ej tvista med honom därom, och anmärker
här endast att jag för min del skulle gilla en jambisk vers sådan
som denna

Han åt, drack, sjöng och lefde glada dagar —
t

om jag än medger förf. att nedsättningen af styrkan i »drack» har
endast metriskt, men icke prosodiskt berättigande, hvarför det ock
k^n vara riktigt af förf. att icke upptaga någon regel härom i sin
bok, som ju är en prosodik, icke en metrik. Dock har förf. gått
mig till mötes, dels i sitt »tveksamma fall» — där han t o. m. är
liberalare än jag, hvilken icke skulle gilla en betoning sådan 90m

Han åt upp maten,
utan i jambisk vers kasta om den så:

i

Och maten åt han upp —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 11:15:55 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1883/0640.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free