Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literatur.
.635
dels ock i exemplen med adjektiver (sid 101): En lång, mörk
skog, En snäll, söt flicka etc, hvilka exempel äfven jag gillar men
N. B. återigen endast i vers, icke i prosa, så vida ej det senare
adjektivet sammansmälter närmare med substantivet till ett begrepp
t. ex.: Ett godt nytt år (= ett godt nyår), God man, Stolts
Ingrid, eller i folkvisan: Grå hästen (— grålle). Med andra ord:
Jag tror att förf. i fråga om stafvelseförsvagning på grund af
närliggande styrka är påverkad af rent fonetiska drifter i. högre grad
än han själf kanske förmenar.
Dock — lämnom denna punkt och låtom oss öfvergå till den
vigtigare om förstärkning på grund af närliggande svaghet (Reg 2).
Förf. anser att endast sammanträffandet af tre inbördes lika
svaga stafvelser kan regelbindas, men icke af fyra eller fem. Jag
medger att förstärkningen bland de senare blir osäker i prosan,
men icke alltid i vers; då meterschemat är stadgadt ifrån början
af poemet och örat hunnit vänja sig därvid, så skall deklamatorn
i det följande ej vara osäker ens bland hur många svaga som
hälst, förutsatt nämligen att intet uppenbart accentfel af skalden
begåtts. Men för att nu inskränka oss till tre svagheter, så är förf.
ense med undertecknad därom, att den mellersta af dessa kan
förstärkas. Jag vill blott anmärka, att bland de af förf. meddelade
exemplen höra en del icke hit, enär de kunna förklaras redan på
grund af regeln om den relativa styrkgraden mellan öfvervägande
svaga stafvelser eller »teckenord» (reg. 7J, en regel som förf. alltför
litet gjort sig till godo vid sina verstolkningar. Det är näml.
tydligt, att begreppet styrka har slätt ingen absolut, endast en relativ
betydelse, och att hvad förf. kallar en svag stafvelse kan mycket
väl vara ictus, förutsatt blott att hon är omgifven af ännu svagare. *)
Förf. medger visserligen detta, äfvensom att till och med en blott
fonetisk förstärkning »oftast kan tjänstgöra som fullt hjälplig
ictus-stafvelse», men har dock ej, som mig synèfc, dragit fulla
konsekvensen ur sitt medgifvande.
För att visa detta går jag öfver till versgranskningarna i
Bihanget. Upplysande är det trokaiska exemplet
Island står i lågor. Fader, sofver du?
»Radens prosauttal» — säger förf. — »torde nästan ofelbart bli:
/jland står i lågor; Fader, sof vt r du?» Ja visst, utan tvifvel. Men
hvad är det däruti som hindrar versen att tjänstgöra som trokaisk?
Låt deklamatorn gärna läsa den som prosa, låt honom underlåta
all betoning på »står» och på »du»: detta kan för åhöraren icke
vålla någon osäkerhet, annat än om versen är den första i poemet,
då visserligen rytmen bör vara mera fast angifven; har örat åter redan
•) Jmfr K. R. Geijer: Försök till öfvers, från Ch. tTO. etc. s. 13—16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
