Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLEMISKT. | 239
en ypperlig komedi, och att den senare innehåller konstnärligt be:
rättade noveller. Dock vill det synas mig, som om därmed icke
är sSagdt alt, hvad om dessa arbeten kan och bör sägas. Så, för
att till en början se saken från rent litterär synpunkt, kan om Deka-
meronen anmärkas, att hos Italienarne själfva en tämligen stark
reaktion börjat göra sig gällande mot densamma: man beklagar,
att dess latinskt-klassiska stil i två århundraden försenat språkets
utveckling till den ädla enkelhet, hvilken nu skattas som ’dess äk-
taste prydnad, och i fråga om innehållet har Adolf Bartoli i kraf-
tiga ordalag protesterat emot, att dess slipprighet skulle få anses
som en exponent af specifikt italienska förhållanden, och i stället
hänvisat till de franska /abliaux såsom innehållande dess närmaste
förebild. Boccaccio är icke sämre lottad för det; han har sörjt
nog för sin ära genom att häfda sin plats vid sidan af Petrarca
såsom en af renässansens väldigaste banbrytare.
Men det finnes äfven en annan synpunkt för bedömandet af
de arbeten, hvarom här är fråga. Hvadan kommer det sig, att
uti Mannellis Zesto oftimo, och kanske äfven i andra handskrifter,
början lyder: här begynner den boken, som kallas Dekameron,
cognominato Prencipe Galeotto, med tydlig anspelning på utropet
af Francisca da Rimini i femte sången af Dantes Inferno:
Galeotto fu il libro & chi lo scrisse,
och hvadan kommer det sig, att just uti själfva Italien man har
så många kastigerade upplagor? Detta visar väl ändock, att man
ifrån början ansett och fortfarande anser, att icke alt är väl be-
stäldt med Dekameronen. Och det är naturligt, ty den formella
fulländningen, den, om jag så må säga, intellektuella halten utgör
dock icke det väsentligaste, ehuru man visserligen nu för ti-
den fäster oskälig vigt dervid. Det etiska momentet har dock äf-
ven sitt berättigande, och i det skönas verld får ej det sedligt
sköna fattas eller rent af föraktas. Från denna synpunkt är det
som jag vågar vidhålla den åsigten, att en svensk öfversättning af
Mandragolan och Dekameronen bättre varit ogjord än spridd ge-
nom bokhandeln, der den kan förvärfvas ej blott af dem, för hvilka
den uppgifves hafva blifvit gjord, utan äfven af brådmogna yng-
lingar och flickor, de der för visso icke köpa den för något som
hälst litteratur-historiskt intresse. Just denna del af publiken är
det nämligen som, efter hvad för mig från flera håll uppgifvits,
lemnar de talrikaste afnämarne af Dekameronen, d. v. s. i allmän-
het personer vid en ålder, då inbillningskraften är som allra verk-
sammast. Men, som herr Bergstedt så sant säger, «det fins ingen
mensklig förmåga som är mera elastisk än inbillningskraften, som
lättare växer alla andra anlag öfver hufvudet, om den icke behö-
rigen stäfjas och ledes att verka för sitt rätta ändamål . . . . Tre
fjärdedelar afs förolyckade varelser torde kunna söka fröet till sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
