Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
TRE MODERNA FÖRFATTARE. 72
en bulgar, en man, som endast lefver för att uppoffra sig för sitt
olyckliga fädernesland.
Till denna främling, som är en fattig karl, utan framtid»
föraktad af Elenas far, illa sedd af hennes mor, hängifver hon
sig helt och hållet och nästan tvingar honom att taga henne först
till sin hustru och sedan till sin ledsagarinna på den hopplösa
resan till kriget i Bulgarien. De hinna aldrig längre än till
Venedig, der Elenas man dör af en bröstsjukdom, han ådragit
sig- redan i Ryssland, och Elenas följande lif insvepes i en
gåtfull slöja. Med förlusten af hennes kärlek är hennes lif i alla
fall förbi.
Det är en mycket tragisk historia, och Turgenjef har ej en
gång unnat sin och Elenas hjelte att falla för sitt land. Han
dör en sorglig sotdöd, som om diktaren dermed ville visa, huru
allt misslyckas för hans arma land.
^Det var på honom, vi hoppades», säger en af hans
landsmän om honom vid hans bår.
Och dock efterlemnar icke denna tragiska historia något
bittert intryck. Det är ju lifvets vanliga gång, att det bästa si
ofta icke har någon lycka med sig, att det ädlaste går under»
men det är just i medvetandet om det ädla och goda, man lärt
känna, som man har sin tröst. Den yttre lyckan, »att de få.
hvarandra och lefva lyckligt i många, många år», är ju blott det
oundgängliga slutet på berättelser för bam, som ännu icke kunna
tåla att höra lifvets sanningar.
Turgenjef beskrifver sin Elena så: »Svaghet upprörde henne»
dumhet förargade henne, och lögn förläte hon aldrig i evighet.
I sina fordringar var hon oeftergiflig, och mer än en gång
blandade sig förebråelsen in i sjelfva hennes böner. Hände det
någon att förlora hennes aktning, och hon var ganska hastig
att fälla sitt omdöme, så hade den menniskan upphört att existera
för henne. Alla intryck trängde djupt in i hennes själ. Lifvet
var henne ingen lätt sak.>
Man ser, att hon icke var någon engel, utan en varm,
hän-gifven qvinna, hos hvilken behofvet att hjelpa alla lidande och
undertryckta är lika så passioneradt som behofvet att beundra
något, som är högre än hon sjelf. Hon talar en gång om en
gammal tjenare, de haft, hvilken med fara för sitt eget lif
räddat en sjuk ur ett brinnande hus, och hon säger om denna
tjenare: »Pappa kallade honom en bra karl, mamma gaf honom
fem rubel, och jag hade velat falla på knä för honom».
Hon ångrar aldrig, att hon hängifvit sig till sin
älskade Dmitrij Insarof, att hon hemligt gift sig med honom och
lemnat sin gamla lidande mor för att följa honom. Då han’
ligger döende i Venedig och hon den ångestfulla, ensamma
natten vakar vid hans säng, säger hon till sig sjelf: »Mitt samvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
