Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
SVENSK NOVELLISTIK. 86
tro, att de allesamman äro ämnade blott till uttryck af denna
bittra stämning, som är för dem gemensam och som gjuter sig
så enformigt öfver dem alla, att det varder fullkomligt
öfverflödigt att åtskilja det ena eländet från det andra genom en
särskild rubrik. Låtom oss som hastigast genomlöpa detta i sitt
slag märkvärdiga galleri. I första bilden går det ut öfver en mor
och hennes årsgamle son, »en ny insats af oskuld i människoslägtets
lif»; i den andra öfver motsättningen i vilkor och uppfostran
mellan grefvens son och gårdsdrängens son; i den tredje öfver
skollifvet, hvarvid författaren för ärlighetens skuld borde ha
anmält, att det är ett privat läroverk, som fått tjäna till förebild ;
f den f]ärde öfver sågverksegarne, förmodligen i Norrland; i den
famte öfver en stackars karl, som blifvit minister och fått
ordnar, och hans systerson, »som aldrig stuckit under stol med sin
fria tanke, som satt personligheten så högt och som föraktat all
halfhet, all ljumhet, all dagtingan med sitt samvete», och som
därför naturligtvis blifvit rätt ingenting; i den sjätte öfver ungefar
detsamma, fast i olika omgifning, hvarvid vännen Jacques,
brorsonen, till slut »beslöt att taga vara på sin tid, äfven han, att
arbeta för dagspenning och låta fam vara jämt — tills vidiare:
då kunde han åtminstone komma litet framåt, om än ej så högt
som de, hvilka komma fram utan arbete»; o. s. v., o. s. v., hela
raden ut, med blott ett par undantag, t. ex. den lilla fridfulla
och vackra stämningsbit, som begynner på sid. 46 och som visar,
att herr Nordensvan äfven har andra färger på sin palett än idel
svart eller grått i grått.
Ja väl, det tjänar till intet att bestrida det: vår värld har
verkligen, som man säger, sina sidor, och det till och med i en
ganska bokstaflig mening, ithy att den är ändlig. Man söker
det goda, det sanna, det sköna; man ställer upp en princip för
sig, den bästa, den högsta, den ädlaste; man ger sig åstad på
sin vandring i akt och mening att följa den hur långt som hälst,
och så, innan man vet ordet af, står man inför en vägg,
ändlighetens diamanthårda vägg, och kan ej komma längre. Hvad
skall man då göra? Somliga taga sitt förnuft till fånga under
nödvändighetens lydno och böja af, foga sig, med sorg i hjärtat;
andra — köra hufvudet i väggen och slungas tillbaka, sargade,
blödande; upprepas försöket, så kan slutet ej varda mer än ett
— de krossas. Desse äro heroer, och deras öde är tragiskt,
därom äro väl alla ense; men är icke också de andras det, de
hvilka icke bringa det längre än till att vara människor?
Antigone är värd vår beundran, men vi egna Ismene vårt
medlidande; åtminstone skola vi göra det, om vi äro nog ödmjuka
att erkänna, att hennes svaghet, hennes skröplighet är så rent
mänsklig, att vi kunna återfinna den hos oss själfva.
Och tillämpningen häraf? Ja, den må ju enhvar göra för
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
