Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
tolf, när jag kora hem. Vännen Santi reste med tåget klockan
11,so; och om jag icke skulle lånat vingar af vår kanarifogel,
var det icke möjligt att vara tillbaka förut. ..
— Låt oss få höra vidare om Santi, sade Ermenegilda med
en öfverseende ton.
— Ermenegildo försökte att ställa sig allvarsam, och en
liten smula mera högtidligt än vanligt, bara en liten smula,
fortsatte han utan att taga sina ögon från sin hustru och i det han
långsamt nästan betonade hvarje ord:
— Vi talade om det äktenskapliga lifvet... jag vet icke,
hur vi hade kommit på det ämnet... jo det var sant, derför att
det regnade, derför att du hade blifvit hemma ensam . .. Han
sade mig, att han nästan för samma lif, som jag, att hans hustru
alltid är hemma, och att han knapt går ut mer än ett litet slag
efter middagen, sedan återvänder han till sin studerkammare för
att läsa eller skrifva framför eldbrasan; och att hur monotont
ett lif med lugna vanor än är, så består lyckan sällan i
något annat.
Fastän Ermenegildo hela tiden sökt läsa i sin hustrus
ansigte det intryck, hvart och ett af hans ord skulle göra, afbröt
han sig nu för att bättre se på henne.
Ermenegilda förblef orörlig.
— Nej den består icke alls i något annat — utropade jag,
och jag sade honom, hvad jag tänkte om lycka. — Du vet hur
jag tänker: när det gäller lycka . . .
— När det gäller lycka — fortsatte hustrun, som hon skulle
läst upp en lexa — äro alla män lika: lyckan består i att önska;
den man, som kan önska lifligast, är lyckligast.
— Du tar miste — rättade henne den filosofiske mannen
mildt — lyckan består i åstundan efter något, som man kan erhålla,
kryddad med en liten smula ovisshet.
— Och när man fått ett — fortsatte Ermenegilda —
måste man förstå att önska något annat.
— Men något som icke är alltför osannolikt eller svårt
att erhålla. Dock kan man säga, att de som knapt hunnit bilda
en önskan, förr än de genast kunna tillfredsställa densamma, icke
känna lyckan . . .
— Hvilken just är hvad som ligger emellan önskningen
och dess tillfredsställande. Det är skälet hvarför de rika och
de fattiga, när hungerns, törstens, värmens och köldens mest
bjudande behof hafva upphört, börja att vara lika.
— Just sål — sade Ermenegildo — alldeles precis så.
Men man kunde tydligen se att han förlorat tråden och
icke visste, hur han skulle fortsätta.
Ermenegilda hjelpte honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
