Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
INTERMEZZO.
— Vi sade, att vännen Santis lif icke är långt ifrån att
vara lyckligt. Och hans hustrus då? Är det långt derifrån?
— Det vet jag icke, det frågade jag icke efter. I sådana
fall kan man icke tala annat än i eget namn. Jag tror, att du
är lycklig emedan . . . emedan jag är lycklig med dig. Men om
jag skulle gå och berätta för andra, att jag gör dig lycklig, att
du afgudar mig och att jag förtjenar din ömhet, skulle man hålla
mig för en narr. Och för resten — fortsatte han en liten smula
tvekande — för resten, hur kan jag veta, om du är mycket eller
litet lycklig med mig? Kan jag se ned i djupet af ditt hjerta,
undersöka alla din hjernas små celler, der understundom de små
missnöjena slå sig ned?
I stället för att svara, drog Ermenegilda blott en suck, och
den stackars Ermenegildo lyckades ej att få klart för sig, om det
var på skämt eller af otålighet.
Det var som om han tagit på sig en ny röck, som icke
passade honom, men som han icke kunde byta om, då han
redan var ute på gatan. I sjelfva verket gjorde hans försök att
vara ogenerad ett komiskt intryck.
Men han hade nu en gång börjat, och han fortsatte:
— Ermenegildo, sade Santi till mig, vi vetenskapsmän och
konstnärer hafva kanske en fiende mera än andra; denna vår
fantasi, som bereder oss så mycken njutning och som genom
hoppet om vidsträcktare vyer eggar oss att bestiga det skönas
och sannas svåråtkomliga höjder, kan ofta bereda oss och
bereder oss också understundom svåra strider. Under det att vi
sitta lugna i vårt hem, vid vår härd, och se lyckan återspeglad
i vår makas lugna anlete, i våra barns glada ögon, är det någon
del af oss, som flyr bort. . . hvart? långt bort att drömma om
något nytt, om kärlek, leenden, tårar; att fantisera öfver, att
frambesvärja det skönas oss ännu obekanta uppenbarelser.
Ermenegildo hemtade andan; Ermenegilda, som väntat på
att han skulle göra ett ögonblicks paus, nöjde- sig att säga med
en helt lätt ironi:
— I sjelfva verket borde ni vetenskapsmän och konstnärer
icke gifta er. Det är en gammal idé men icke desto mindre
sanning, och sanningen är evig.
— Hvem säger det? — afbröt henne mannen med
öfvertygelsen värme. — Så säga ungkarlarne till dess de blifva trettio
år; efter fyllda trettio år tänker ingen det mera, och efter fyratio
säger ingen det mer.. .
— Målaren Vaghi säger det ännu, och han har sina fulla
sextio år — anmärkte Ermenegilda maliciöst.
— Gubben Vaghi började att säga det för tio år sedan,
när han resignerade sig att alldeles gifva upp hoppet på att fi
en ung vacker hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
