Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTERMEZZO.
r35
— Hur vet du det?
— Jag föreställer mig det. Han har alltid dyrkat ungdom
och skönhet hos kvinnan. Nu är han gråhårig och icke rik. ..
Men låt oss komma tillbaka till vännen Santi.
Ermenegilda skänkte vännen Santi en suck eller en
gäspning och återtog sin förra ställning.
Det är två varelser inom oss — fortsatte Ermenegildo; —
den ena huslig, godmodig, förståndig och ordentlig, den andra
fantastisk, otil 1 fredställd; den ena finner sig nöjd med tingen,
sådana han ser dem, den andra far efter tingens skugga. Det
är kanske icke rätt att när den ena har allt, den andra icke
har något. Om det icke är någon synd deri, hvarför skulle vi
icke gifva någon näring åt den del af oss, som drömmer?
— Så talade vännen Santi till mig. Det finnes känslor,
säger han, som jag icke kan tolka för min hustru; hon skulle
bara anse mig tokig eller det skulle skrämma henne mer än
nödigt; det finnes behof, eller snarare skuggor af behof,
obestämda önskningar i själen, entusiastiska tankar (det är
fortfarande han, som talar), som jag finner nöje i, emedan de äro en
icke ovärdig del af mitt väsen, men som min hustru icke förstår.
En förening mellan tvenne själar, ett ömsesidigt meddelande i
frågor och svar mellan tvenne väsen, som förstå hvarandra,
visserligen på afstånd, borde icke kunna innebära någon kränkning
af äktenskapets heliga förpligtelser . . .
— En platonsk kärlek.. . mumlade Ermenegilda.
— Jag skulle säga platonsk, om du så vill, men jag ville
icke säga kärlek . . .
— Låt oss säga ömhet då, en ömhet. ..
— Ja, låt oss säga en...
Han visste ej hvad han ville säga; nu generade honom
hans hustrus medgörlighet mera än hennes ironi.
— Ja, ja di^ har emellertid förstått mig — fortsatte han
med stegrad värme — vännen Santi kan icke göra något, som
skulle kunna kasta den minsta skugga på hans hustru . .. och
dock... jag borde kanske icke säga dig det, ty det är ett
förtroende .. . och dock . . .
— Om du icke bör säga mig det, så säg det inte,
Ermenegildo; det är kanske bättre.
Det var något som lyste i hans hustrus vackra ögon. Var
det nyfikenhet? Var det malice ? Ermenegildo sökte förgäfves att
göra det klart för sig och återtog, i det han plötsligt minskade
den värme, hvarmed han förut hade talat:
— Jag tog miste; tvärtom bör jag säga dig det. Den, som
ger en gift man eller en gift kvinna ett förtroende, måste förstå,
att han gör det tHl man och hustru på samma gång. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
