Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
hos Antonius omedelbart, liksom blixtlikt uppenbarade drag af
en stor personlighet och ett ädelt hjerta har Plutarchus med
förkärlek samlat i sina biografier, och Shakspeare har ej
underlåtit att i sina sorgespel infoga dessa perlor af en
naturlig poesi. Hit hör Antonii sympatetiska, fast i politiskt
hänseende minst sagdt obetänksamma uppträdande vid hans
välgörares Julii Cæsars begrafning, hans vackra beteende
och ord vid åsynen af M. Bruti lik (slutscenen i
Shakspeares Julius Caesar), hans ädelmod mot den förrädiske
Domitius Aënobarbus och den högsinthet, hvarmed han under
sina olyckliga krig delade sina soldaters lidanden och
försakelser; hit hör ock den visserligen hållningslösa humanitet och
kamratlighet, som utmärkte hela hans beteende mot omgifning
och underhafvande, allt egenskaper hvilka i de flesta fall
lönades, som det var att vänta, med tillgifvenhet i lyckans
dagar och trolöshet i nödens 1). Men framför allt vitnar hela
hans förhållande till Kleopatra i all sin brottslighet om det
godtrogna och trohjertade sinnelag (àicXdrr]c), hvilket enligt
Plutarchus var hans fadernearf, under det hans karakters
kraftigare egenskaper voro ett arf af hans ädla moder *).
Kleopatra var, säger Plutarchus, och blef Antonii olycka,
men deras förbindelse behandlas likväl af den varmhjertade
filosofen med en viss sympati såsom, åtminstone å Antonii
sida, grundad på en otvifvelaktig och oegennyttig hjertats
böjelse, en verklig erotisk jiavia3) i platonsk mening,
hvilken icke dunstade bort med sinnesruset utan ännu efter
fjorton är och vid dödens annalkande var lika glödande hos
den femtiosexärige mannen. Shakspeare har icke kunnat
eller behöft lägga något till Plutarchi skildring i detta hän-
1) Plut. c. 24. — Han var icke så mycket lättsinnig, som han af
godmo-tighet trodde alla väl. — Han var sen att märka sina fel men snar att erkänna
dem och häftig i ånger. — Stora voro både hans belöningar och hans straff,
men han ansågs mera i de förra än i de senare öfverskrida måttan. Hans
närgångenhet i pojkaktigt skämt hade sitt botemedel i sig sjelf, ty man fick skämta
och göra narr af honom igen, och han fann lika mycket nöje i att beskrattas som
’ att beskratta; — jfr kap. och 4 i jämförelsen mellan Demetrius och Antonius:
Antonius gjorde orätt mot sig sjelf genom sina utsväfningar, men Demetrius mot
andra.
2) af Juliska slägten.
$) Samtiden sade ock, att Antonlus var förtrollad af Kleopatra; sjelfve
Cæ-sars (Augusti) krigsförklaring skall ha innehållit denna beskyllning (Plut. 60).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
