Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*54
ANTONIUS OCH KLEOPATRA. 168
Emellertid ansåg Antonius alltjämt sin belägenhet
förtviflad och utmanade derför Cæsar till envige, men fick till
svar »att det för Antonius gåfves många vägar till döden»*).
Antonius gaf honom rätt och beredde sig för följande dagen
till en afgörande strid, sedan han vid aftonmåltiden tagit
ett rörande afsked af sitt i sorg försänkta hof. När
morgonen grydde, ryckte här och flotta samtidigt ut till strid.
Men båda öfvergingo utan vapenskifte till Cæsar, allt, om
vi tro Dio, på Kleopatras tillställning, hvaremot Plutarchus
inskränker sig till att säga, att Antonius i sin förtviflan
anklagade henne för förräderi (kap. 76). Emellertid flydde
Kleopatra efter katastrofen till ett grafkapell, dit hon samlat
en stor del af sina dyrbarheter, och skickade från sin
befästade tillflyktsort bud till Antonius, att hon var död,
enligt Dio (LI, 10) i beräkning att han vid denna underrättelse
skulle gifva sig sjelf döden. Hennes beräkning slog icke fel.
Antonii förbittring byttes ögonblickligen i beundran och.
raskt besluten att följa sin älskade till Hades, bad han sin
slaf Eros att gifva sin herre dödsstöten. Slafven bad
Antonius vända bort ansigtet och — stötte svärdet i sitt
eget bröst. Betagen af blygsel och beundran följde
Antonius slafvens exempel. Men såret blef ej ögonblickligt
dödande, och då han under tiden fick veta, att Kleopatra lefde.,
lät han bära sig till foten af grafkapellet, hvarefter Kleopatra,
som ej vågade öppna dörrarna, sjelf med sina tärnor hissade
honom upp och in genom ett fönster i öfra våningen. Af
drottningen mottagen med ömhet och vild klagan bad han
henne att icke söija öfver hans ödes sista vexlingar utan
fastmer prisa honom lycklig för den storhet, han vunnit Han
hade blifvit »sin tids mest lysande och mäktige man» och nu
utan vanära af en Romare, såsom han sjelf var,
öfvervunnen (Plut. 77) *). Derpå begärde han en dryck vatten
och utandades sin sista suck i Kleopatras armar (Plut. 1. c.
èv lote zffi KXeoffàtpac xöXirotc Dio LI. 11).
x) Antonium (Augustus) ad mortem adegit viditque mortuum. Suet. Aug. 17.
2) Shakspeare IV, 15. Det jämmerliga slut mitt lif har tagit etcet. Bohlin
har tagit bort dessa för en Romare karakteristiska ord af Antonius och i stället
insatt de något bombastiska: — Ej af Caesars svärd besegrad faller jag, en romare
af egen romarhand jag döden fått (jfr scenens början hos Shakspeare. Ej Cæsars
makt etcet.), hvilka dessutom icke äro hans sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
