Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTONIUS OCH KLEOPATRA.
57
Cap. 83. Hon låg just på en divan, då Cæsar kom in. Vid hans
åsyn störtade hon upp i bara chitonen och kastade sig till hans fötter med
hemskt förvildadt utseende till hufvud och ansigte, med darrande röst och
førgråtna ögon. Af misshandlingen voro många tecken synliga kring hennes
bröst och kroppen var Öfverhufvud i ett lika sorgligt tillstånd som själen.
Hennes förra behag och det käcka uttrycket af hennes skönhet var dock icke
helt och hållet försvunnet, utan, oaktadt hennes ömkliga tillstånd, lyste det
fram i och med hennes ansigtet rörelser. Då Cæsar bedt henne lägga sig ned och
sjelf satt sig i hennes närhet, böljade hon ett slags rättfärdigande, i det hon
sköt skulden för sina handlingar på nödvändigheten och fruktan för Antonius,
men då Cæsar på hvarje punkt vederlade henne, slog hon hastigt om till
klagan och böner, som om hon med all ifver hållit fast vid lifvet. Till slut
öfverlemnade hon åt honom en förteckning på mängden af sina skatter. Men
Selencus, en af hennes förvaltare, beslog henne med att hafva fördolt och
undansnillat allehanda. Då störtade hon upp, grep honom i håret och gaf
honom flera slag i ansigtet. Cesar smålog och bad henne vara lugn, men
hon sade: "Nej, Cæsar, är det ej grymt att, då Du kommer till mig i detta
mitt tillstånd, mina slafvar skola anklaga mig, i fall jag lagt undan en smula
grannlåt, naturligtvis icke till prydnad åt mig, arma menniska, utan för att
hafva något att gifva Octavia och Din Livia, ifall jag genom dem skulle
kuima få röna någon nåd och mildhet af Dig." Detta gladde Cæsar såsom
bevis på att hon var mycket angelägen om att lefva. Han sade derför, att
ban både lemnade henne allt detta och i annat skulle behandla henne
ädlare än hon sjelf kunnat hoppas, hvarpå han aflägsnade sig, troende sig hafva
bedragit henne, men i verkligheten sjelf bedragen.
Cap. 84. Det fanns bland Cæsars vänner en förnäm ung man
(vta->*a*o?) vid namn Dolabella. Denne stod i vänligt förhållande till Kleopatra
och gjorde henne på hennes begäran den tjensten att hemligen skicka bud
med underrättelse, att Cæsar just skulle bryta upp och tåga landsvägen
genom Syrien, men beslutit tredje dagen derefter afskicka drottningen med
hennes barn (till Rom)’). Då hon sport detta, bad hon först Cæsar om
tillåtelse att gjuta dödsoffer åt Antonius, och då detta medgifvits, lät hon bära
sig (xofuofcloa) till grafkapellet, der hon med sitt sällskap af qvinnor
kastade sig öfver sarkofagen och utropade: "Käre Antonius, jag gjorde Dig i
förrgår med ännu fria händer den sista tjensten; nu gjuter jag dödsoffer åt
Dig som fånge och bevakad för att jag ej skall med slag eller tårar
vanställa denne slafkropp, som sparas till triumfen öfver Dig. Vänta inga
hedersbetygelser eller offer mera, nej, dessa äro de sista: Kleopatra föres bort.
1 lifvet har intet skilt oss från hvarandra: i döden hotas vi att få skilda
boningsorter, Du, Romaren, liggande här, men jag, olyckliga, i Italien, egande
blott sà mycket af Din fädernejord. Dock — om det finnes något värn
och någon makt hos Gudarne der — ty de hår hafva öfvergifvit oss — så
lemna icke Din hustru öfvergifven qvar i lifvet och tillåt icke, att man
triumferar öfver Dig i min person, utan göm mig här hos Dig och begraf
1) Bohlin låter’ sjelfva Agrippa, Cæsars högra hand eller kanske rättare
tans Mentor, röja planen för Kleopatra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
