Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER.
17I
att personligen känna allt mer och mer, att tro på — ja, nästan
att hålla af. Såsom sådan har den bilden sitt konstnärliga
berättigande, huru mycket den än må strida mot de flestes
uppfattning af Ibsens pjes — ja, till och med om dramats författare
själf skulle säga, att han aldrig tänkt sig rollen så.
♦ *
*
När jag läste Ibsens stycke, danade min fantasi en helt
annan bild af den egenkäre fotografen, än den jag sedan fick se
från scenen. — Jag hade tänkt mig honom som en själfbelåten
skräflare, hvilken af själfva sorgen öfver faderns olycka vet att
göra sig ett kapital af tillfredsställelse, genom den nimbus af
nigot säreget, intressant, hvarmed den omgaf sonen. Den figur,
jag hade tänkt mig, denne af stora ord uppblåste optimist, är
kanske ej riktigt en nutidstyp, utan tillhör snarare den nu åldrande
generationen. Nutidens representativa personligheter äro för
till-spetsadt reflekterade eller för prosaiskt nyktra, för att kunna
svepa omkring sig frasernas plastiska kappa med sådan »schwung»,
som denne Hjalmar Ekdal. Men bland den Upsalaungdom t.
ex., som korade Johan Nybom till sin skald, månne ej bland
dem fans mången blifvande »familjförsöijare» af hans skrot och
korn? Eller bland Gluntens muntra bröder, som hade så svårt
att från ynglingar bli män — fans det ej bland dem en och
annan sådandär flöjtidealist, som den gode
vindskammarfotogra-fen? — Denne Hjalmar Ekdal var en vacker, ståtlig karl, som
skulle tagit sig prydlig ut bland kammarherrarna på grosshandlar
Werles bjudning, och som därför ej är den siste att narras af
sitt eget skryt där hemma på atelieren efter middagen.
En Hjalmar af den sorten låg dock en gång för alla utom
August Lindbergs rollsfär. — Han gjorde i stället af honom en
melankolisk, mjältsjuk stackare, som hvarje ögonblick måste jäkta
efter några störa, granna ord, att narra sin fantasi med för att
icke förlora den illusion, som skilde honom från förtviflans
afgrund.
Så fort denne Hjalmar kom in på scenen, såg man att
det var en afsigkommen människa — en af desse svage, som
fått några hagel i kroppen och sedan så sjunkit i »hafsens djup»,
att de aldrig här på jorden kunna räddas.
- Både värd och gäster behandlade på Werles middag denne
stackare helt naturligt såsom den trettonde vid bordet. Och det
behöfdes en god portion från skolpojksåren kvarsittande blind
beundran för den fantasibegåfvade kamraten och därjämte äfven
ett lif sedan dess i en drömd idealvärld där uppe i skogarne vid
Höjdalsverket, för att Gregers skulle kunna tro på honom.
Ny Sv. Tidskr. 6:te årg:s a:a häfte. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 19 14:09:53 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1885/0185.html
