Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Denna svårighet att förstå, huru Gregers kunnat misstaga
sig på en sådan Hjalmar, blef ännu större genom det sätt, hvarpå
Gregers* roll utfördes. I stället för att välja en bärare af dennes
roll, hvilken kunnat gifva oss intrycket af den ideale svärmaren,
af den romantiske, gänglige idealisten, hade man anförtrott
uppgiften åt hr Albion Örtcngren, som i hela sitt uppträdande har
något af kraftig, lugn hvardagsnatur. Hans satta, starka figur,
hans stora, ärliga ansikte — åh, allt hos honom är vida mera
egnadt att ge bilden af en handlingens praktiske man, än af
denne nervöse, genom abstrakta spekulationer för detta lifvet
oduglige moralist.
Trots detta i vårt tycke olämpliga rollval, måste dock
medgifvas, att äfven hr Örtengren förlänade åt Gregers vida mera
lif och sannolikhet, än man vid läsningen af stycket tycker sig
finna hos honom. Detta är iscensättningens stora konstnärliga
kraft; äfven figurer, som författaren knapt kunnat gifva mera än
abstraktionens verklighet åt, framträda på scenen med kött och
blod, såsom något lefvande och individuelt — åtminstone om
de spelas med så mycken omsorgsfullhet och så mycken ärlig
natur, som man alltid finner hos den nämde unge,
framåtsträfvande skådespelaren.
Emellertid, såväl rörande honom som i afseende på hr
Lindberg, var det en klyfta mellan de bilder, Ibsens stycke
lemnar en vid läsningen, och hvad de å scenen presterade. Hr
Lindberg åstadkom något betydande och intressant, men en
annan konstnärlig individualitet, ont den haft lika stora sceniska
krafter, skulle kanske genom sin närmare öfverensstämmelse med
författarens intensioner kunnat lemna något ännu mera helgjutet.
Däremot kan det ej vara mer än en mening om det
oöfver-träffligt lyckliga val, som gjordes, när Hedvigs roll öfverlemnades
åt fröken Lotten Seelig — en 16-årig elev vid teatern, som
genom det sätt, hvarpå hon återgaf 14-åringens roll, på en gång
blifvit en ryktbarhet.
När man läser »Vildanden», intages man ju hardt när af
vämjelse för alla dessa på ett eller annat sätt moraliskt
afsig-komna varelser, hvilkas lyten Ibsen med sin oblidkeliga
skarpblick afslöjar för oss. Hela taflan är så svart. Så mycket
innerligare faster sig då vårt hjärta vid den enda ljuspunkten i den,
vid den stackars Hedvigs älskliga gestalt — den arma vilda
anden, som armodet och den sociala förkommenheten klippt
vingarne på, och som man förgäfves söker göra en tam anka af
där uppe på det unkna vindsloftet. Man sade sig, när man
slutat läsningen: det där är styckets hela idealitet; det är därifrån,
ljuset skall sprida sig öfver hela taflan — skada blott, att det
skall vara en sceniskt omöjlig figur. Detta förvuxna, svärmande
barn skall aldrig kunna spelas med illusion; det finnes knappast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
