Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR ANMÄLNING AR.
243
skola visa den afhandlade konstnärens begåfning. Det
förefaller ibland, som tog han dem på slump i några gamla
arkivhandlingar; annars är det ofattligt huru goda prestationer kunna
komma i så intim blandning med svaga eller underhaltiga.
Exempelvis, hur är det möjligt att, när man bland hr Thegerströms
förnämsta roller räknat upp Bernick, Månsson och Aslaksen, låta
seriens klimax bildas af Pontus Bark i »Sanna kvinnor», en af
de ytterst få roller, hvari hr Thegerström — rent ut sagdt —
misslyckats? Svårt är det likaledes att förstå, hur man kan sätta
hr Fredrikssons nog chargerade Béchamel i jemnbredd med
hans mönstergille Olivier de Jalin, eller hur man kan finna
någonting »i hög grad karakteristiskt» hos hans Hök i Berta Malm. Ej
mindre förunderligt är det att finna hr Hillbergs Jaques (i Gillets
hemlighet) stäld au niveau med hans Jago och hans Krogstad.
Det är sannerligen som droge förf. lott om de exempel han
ämnar anföra.
Något i sitt slag ganska egendomligt är också essay’n öfver
fru Hartman. Att kalla henne »den enda verkliga ingénue vi
sedan Selma Lindqvists tid sett på vår scen» tyckes mig
innebära en hård orättvisa mot det vackra minnet af Walfrid Moberg,
f. Torslow, som må stå för hr H:s räkning. När nu fru
Hartman skall skildras, blir det naturligtvis fråga om »En räddande
engel», och på tal om Gurli förekomma följande högst
sällsamma rader:
*- och hvilket ohyggligt intryck skulle det icke gjort, att få se detta
missriktade barn g& öfver scenen utrustad med alla de attribut som en antingen
mera sentimental eller också mindre kåck ung dam vid teatern skulle kunnat
lisa henne, om hon riktigt velat slå på stort och som det heter, knipa
publiken? Och hvad gjorde nu i stållet fru Hartman? Jo, ledd, antingen af en
gudomlig instinkt eller också af en oförderfvad och klarseende ung kvinnas
absoluta känsla af, att der låø det rätta och enda möjliga, gaf hon oss bilden
af en yrhätta, som genom att hos oss framlocka det hjertligaste skratt,
befriade oss, i ordets mest egentliga betydelse, ifrån det sorgliga skådespelet
af ett barn med alla en missriktad mogen kvinnas fel, utan att ega en enda
af hennes ursäkter. Jag talar här, med full afsigt, icke om hvad
författarinnan har menat med sin Gurli, ty det händer någon gång, att författarnes
mening så der temligen ställes på hufvudet af dem, som skola gifva gestalt
åt den, utan jag talar om det sätt hvarpå fru Hartman, vägledd af sin
lyckliga natur, löste uppgiften."
Här må man väl fråga: hvad är meningen? Fans det för
den som kände rollen och novellen ens en möjlighet till annan
uppfattning af rollen än fru Hartmans? Skulle verkligen den
upptäckten, att Gurli borde spelas som en yrhätta, kräfva vare sig »gudomlig
instinkt» eller »absolut känsla»? Och hvad menar hr H. med att
han icke talar om hvad förf. menat med sin Gurli? Man blir
rent af hufvudyr af alla de gåtor, hr H. inom dessa rader
lyckats inpressa.
Några rader senare afger hr H. den öfverraskande
förklaringen, att »det är alldeles likgiltigt, om fru Hartmans framställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
