Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STAGNEL1I LÄRODIKT »KÄRLEKEN».
615
ingalunda vänta, att en bland tusen läsare skall hafva någon
aning om, huruvida rosen verkligen är en blomma eller en
menniskosjäl — eller hvad?
Gent emot påpekandet af denna ensidiga och skefva
uppfattning af Stagnelii diktning såsom betydande endast för
formens skull, äro de, söm ej älska hans diktning, alltid redo att
invända, att ett konstverk skall verka omedelbart och ej far
fordra, att man på omvägar letar sig fram till dess
uppfattning. Men detta är grundfalskt; mycket skönt finnes, som
blott kan njutas af den, som studerat sig till dess begripande.
En dylik poesi kan ej blifva populär såsom t. ex. Fänrik Ståls
sägner. Men då det nödiga förstudiet är så lätt genomgånget
som det, hvilket erfordras för njutandet af »Liljor i Saron»,
kunde man vänta, att en sådan härlig diktsamling trängt
temligen långt ned i lagren af olika bildade literatur-älskare. En
annan invändning, som brukar göras, är, att Stagnelii
verlds-åskådning är allt för fremmande för vårt folks lynne och
allt för sjukligt öfversinlig att ej vara oss motbjudande.
Hvad nu först angår den alltid så förkättrade »sjukligheten»
i dessa dikter, så må man ej låta bedraga sig af ett slagord.
I jemförelse med antikens lefnadsglädje och kärlek till den
jordiska tillvaron, kan väl Stagnelii ständiga trånad från
jorden synas sjuklig—men hafva ej de gamle hedningarne
anklagat kristendomen för en sådan sjuklighet? Härpå
kundekristendomen svara, att den satte en oförgänglig glädje i stället
för den korta, osäkra lycka, som var hedendomens allt; och
så kan ock Stagnelius säga: »Den glädje, jorden bjuder mig,
är för liten, är för tom, derför vänder jag mig från den till
en annan.» Kan man väl betvifla, att han funnit tröst och
lisa i dessa drömmar om himmelsk lycksalighet? Icke kan
man kalla dikten sjuklig, derföre att den skänkt lisa åt ett
sjukt sinne?
Den invändningen slutligen, att »Liljor i Saron» alltid
måste blifva oss fremmande, derföre att deras
verldsåskåd-ning är fremmande för vårt folks lynne, torde lämpligast
kunna bemötas med den frågan, om samma hinder står oss
i vägen för att njuta skönheterna i antikens poesi eller t. ex.
i Dantes Comedia. — Nej, man kan njuta af mycket, som
är fremmande för ens egen tid, blott man lär sig att be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
