Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AMERIKANSK SOCIALIST. 7
de rike som fastmer till rikedomen. Arbetaren har nämligen
vunnit den fries namn och skenbart äfven hans rättigheter,
men i sjelfva verket är han åter vorden träl lika obönhörligt
som slafven i det gamla Rom och feodalismens lifegne. Men
herren är icke en person som i äldre tid, utan en operson-
lig magt, ett öde, som heter än marknaden och konjunkturen,
än den fria konkurrensen. Och allt detta, under det att
mensklighetens förmåga att producera samtidigt stigit i häp-
nadsväckande grad. Tidens stora sociala fenomen är fattig-
domens tillväxt under en till det otroliga stegrad
förmögenhetsproduktion.
Nationalekonomerna hafva äfven till någon del iakttagit
detta fenomen, men sökt förklaringen derpå hufvudsakligen
uti en för stark folkökning. Häruti misstaga de sig. Malthus’
teori gäller för växter och djur, icke för menniskan, åtmin-
stone icke för den högt civiliserade. I hvad fall som helst
är förmögenhetsproduktionen obegränsad: »två armar kunna
och skola alltid kunna åstadkomma mer uppehållsmedel, än
en mun kan förtära»>.
Den rätta förklaringen på det anmärkta fenomenet är
att söka icke uti en i förhållande till folkmängden otillräcklig
förmögenhetsproduktion, utan uteslutande uti den bestående
fördelningen af det producerade.
All produktion är en samverkan mellan tre faktorer:
natur, kapital och arbete. Mellan dessa d. v. s. deras re-
spektive ägare sker ock delningen af det producerade. Här-
vid tager naturfaktorn främst sin del, och det är allt, utom
hvad som nödvändigt behöfs för att locka de båda andra,
kapital och arbete, att vara med om produktionen. Af hvad
som återstår, utsöndrar så kapitalet sin lott; resten får ar-
betet nöja sig med. Deraf för arbetaren minsta andelen,
för jordägaren lejonparten.
Riktigheten utaf denna uppfattning af inkomstfördel-
ningen bevisas af tvenne fakta, det ena att arbetets andel,
arbetslönen, städse håller sig vid den punkt, som betecknar
lefnadskostnadernas minimum. Arbetslönerna äro svältlöner,
nätt och jemt tillräckliga att uppehålla lifvet med. Detta
är den s. k. lönelagen. Kapitalet åter — och detta är det
andra faktum — ser sin vinst, som åskådliggöres i penning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
